Loney Dear heter egentligen Emil Svanängen och kommer från Jönköping.
Så här, jag älskar Loney Dears musik. Emil Svanängen, som han egentligen heter, och hans musik har varit en del av mitt liv sedan han släppte en psalmskiva under pseudonym 2003 och därefter har han aldrig lämnat mig. Musiken är som en fond för mitt liv, genom gymnasietårar och kärlekspirr till bröllopsklockor och förskolehämtning. Under sin 20-åriga karriär har han hyllats mer eller mindre unisont. Inte mindre än två gånger har Emil Svanängen fått spela för pristagarna på Polarprisceremonin.
På lördagskvällen spelade han på ett fullsatt Babettes. Det här var inte på något sätt min första Loney Dear-spelning, jag har sett honom spela i alltifrån slott till teatrar och klubbar. I lite olika sättningar. Ibland själv, ibland med band och ibland som nu, tillsammans med Emanuel Lundgren (kanske mest känd för att ha varit den drivande kraften bakom 29-mannabandet "I'm from Barcelona"). Och det går inte att ta miste på Emil Svanängens otroliga musikalitet och bredden på den. Han trakterar flygeln, gitarren, banjon och inte minst sången på ett sätt som vi andra dödliga talar. Musiken är hans modersmål.
Men att se Loney Dear spela live är många gånger frustrerande. Inte för att det är dåligt. Det är frustrerande för att det skulle kunnat vara så mycket bättre (no pun intended, TV4). Minns ni Beatles-dokumentären "Get Back" som kom för några år sedan? I en magisk scen fick vi se Paul McCartney sitta med sin bas och hitta de första tonerna till titellåten "Get Back". Under dokumentärens gång fick vi sedan se hur låten växte fram tills han efter någon vecka, tillsammans med resten av bandet, spelade den färdiga versionen uppe på Apple Corps-husets tak. Lite så är det att vara på en Loney Dear-konsert, fast i det här scenariot så blir låten aldrig färdig utan fastnar i det där stadiet då Paul sitter där med basen. Magiskt men otillfredsställande.
I mångt och mycket är det som att vi, publiken, välkomnas in i Emil Svanängens replokal och får lyssna till ofärdiga versioner av låtarna vi hört på skivorna. Nya instrument prövas, annorlunda ackord testas och experiment med loop-pedaler pågår mest hela tiden. Slutprodukten blir dessvärre alltför ofta ofärdig. I ett mellansnack berättar han att hans mamma under en period slutat gå på hans konserter för att han "fipplade för mycket" med sina effektpedaler. Och här måste jag ge mamma Svanängen rätt, det blir för mycket fipplande. Paradoxalt nog tror jag viljan att experimentera är anledningen till att Loney Dears skivor är så bra. Ett exempel på detta är albumspåret "Under a silent sea" där Emil Svanängen spelar någon sorts solo med en rakapparat och det låter, sjukt nog, otroligt bra.
Bäst blir Babettes-konserten när Emil Svanängen sätter sig vid flygeln och spelar. När effektpedaler, syntar och loopar är långt borta och flygeln och rösten är det enda som betyder något. Som i låten "Hulls", från början en elektronisk ballad men som nu spelas skört och vackert på flygeln. Jag tittar mig runt i konsertlokalen och ser stängda ögon och koncentrerade ansikten, rösten och texten går liksom rakt in i hjärtat. Samma sak under "A house and a fire" och den efterföljande Charlie Chaplin-covern "Smile". Då stannar tiden upp och vi dras in i den där magiska Loney Dear-världen.
"Bäst blir Babettes-konserten när Emil Svanängen sätter sig vid flygeln och spelar."
Emil Svanängen är väldigt älskvärd. Och det märks att publiken älskar honom, flaws and all. Hans sjavighet är en del av denna älskvärdhet. När han "klantar sig" (som han själv kallar det) så visar han en sårbarhet som skapar en intimitet i lokalen, vi i publiken blir på ett sätt medberoende och vill verkligen att han ska fixa det här. Den här kvällen är han också väldigt bjussig och spelar indiehitsen från samtliga album, låtarna som publiken älskar. När jag sitter där, i den gamla kyrkbänken, så tänker jag på att om man skulle ta de allra bästa spåren från Loney Dears alla skivor så skulle man nog få en av de bästa svenska skivorna genom alla tider. Låtarna är så starka och Emil Svanängen är en fantastiskt kreativ och kompetent kompositör. Det är därför jag känner en frustration över att konserten slarvas bort. Jag önskar att Emil Svanängen hade visat lite mer respekt, inte primärt mot publiken som ändå verkade ganska nöjda, utan mot sin egen musik.