Förr föraktade Lisa Zetterdahl föraktade människor i dyra funktionskläder, nu är det hon själv som ger sig ut i skogen med Fjällrävenbyxor.
Dyra kläder, tillverkade för ett friluftsliv. Jag föraktade dem. Vad visste de om naturen? Som att den krävde speciella kläder. Jag besteg Kebnekaise iklädd min döda mammas trädgårdsjeans och helt utan vettiga vandringskängor. Med spröda, gamla regnkläder som läckte i sömmarna. Och ungefär där och då förstod jag vad funktionskläder kunde vara bra för. Nu för tiden är det jag som sparat pengar och åker till skogen i fjällrävenbyxor. Så svidande medveten om den resa jag gjort.
Marie Hållander skriver i den nyutkomna diktsamlingen ”Stubbrötter” om ”Haglöfsjacka, haglöfskängor, haglöfskalsonger” som det som stadens folk iklär sig när de ska ut i naturen, respektive ”Sneakers och en hoodie. / Regnkläderfrån Gekås” som den som bor på landet klär sig i. Hållanders dikter skildrar stadsbornas romantisering av landet, som de besöker en vecka per år när det är sommarstuga, jordgubbar, vita kläder och volanger. Att jämföra med de som bor på landets erfarenheter av lera, bensinpriser, en bokbuss som stannar för kort stund så man missar den.
Marie Hållander har skrivit diktsamlingen "Stubbrötter" (2022).
För 200 år sedan bodde 90 procent av befolkningen vid jordbruket, skriver Hållander, medan det nu är lika stor andel som bor i städerna. Staden är
”tjuven, som stal
det levande från bygden.”
Dikterna får mig att tänka på Mats Jonssons serieroman "Nya Norrland" som djupgående skildrar klyftan mellan stad och landsbygd. När jag läste den fick jag en aha-upplevelse över hur det är att vara uppvuxen på landet. Jonsson satte ord på en känsla jag burit. Som att jag då först förstod vad en uppväxt på landet bidrar med för erfarenheter på samma vis som klassbakgrund gör. Som Emma Eriksson Olsson i ”Stängningsdags i mindre tätort” (2020) sammanfattar det: ”Klass är den hemort vi aldrig förlorar”.
Emma Eriksson Olsson har skrivit diktsamlingen ”Stängningsdags i mindre tätort” (2020)
Jonsson skildrar hur skogsindustrin skapar stora pengar som hamnar i stan, vilket Hållander också tar upp och trots att det är en diktsamling konstaterar den mycket opoetiskt: ”Skattesystemet är inte förberett för landsbygder.” Jonsson skildrar det brännande i att ha lämnat sin uppväxt på landsbygden, att känna så mycket inför den, men samtidigt det svåra i att kunna leva där. Hos Hållander heter det att berättelsen har ”fått en riktning: ta dig härifrån” och sålunda:
”Vi for in till Stadens skolor.
Till Stadens köpcenter
och överflöd.”
Till stadens alla jobb. När diktens vi sedan åker och hälsar på kallas de stadsbor. Titeln "Stubbrötter" syftar till rötterna som lämnades kvar.
”Vi fick inte rötterna med oss,
vi fick stammen.
Vi är stammen.
Vi flisades,
massades,
plankades.”
Mats Jonsson berättar om klyftan mellan landsbygd och stad i serieromanen "Nya Norrland" (2017).
Hållander diktar också om djuren, om varma koryggar i lagårn och en påkörd älgkalv. Och djuren ja. I en fråga om stad och land, kultur och natur så uppstår även frågan om mänskligt och djuriskt. Här kommer Lisa Gidlöf med ett suggestivt bidrag. Diktsamlingen ”Intill haren, inuti haren” (2022) utforskar, precis som det står i baksidestexten, det djuriska och det mänskliga, och de gråzoner som ryms däremellan. Gidlöf skriver:
”lilla harpalt
ditt fläsk mot min mun
din ryggrad glider
under min hand
jag vill blomma ut
lämna höghusen
springa mig dödstrött genom skogen
aldrig vända på huvudet
för att se vad jag lämnat bakom mig”
Lisa GIdlöf har skrivit diktsamlingen ”Intill haren, inuti haren” (2022)
Gidlöfs dikter får mig att tänka att det är komplicerat att vara människa, att försöka vara civiliserad i en civilisation. Detta är bortom Hållanders diktande om materiella förutsättningar. Det tar frågan om stad och landsbygd och gör något mer primitivt av det. Lockelsen att få vara djur istället, att få slippa vara människa. Haren har slitstark päls och en närvaro så stark i nuet. Medan att vara människa är att bära på ett sår:
”vad är det människan i mig
vill att jag ska göra
jag vet inte varför såret
som varje dag öppnar sig
har uppstått
det är just det
som gör så ont”
Lisa Zetterdahl är författare och poet från Ringarum.
Människan behöver mer än utflykter i skogen. För människan är virke. Människan är hare. Kanske är det där försoningen mellan stad och landsbygd kan finnas. Eller som Gidlöf skriver:
”jag anar ett leende
i harens ansikte
ovanför oss sjuder natthimlen
en värme
breder ut sig
i jorden under mig
haren blundar
under ögonlocken
ryms hela
min livstid”
Lisa Zetterdahl är författare och poet från Ringarum