1994 var detta det fetaste spektakel som gick att uppbåda.
Den här sommaren har 30 år passerat sedan Pink Floyds sista spelning i Sverige. Flygande grisar och en ljusshow som inte sparade på en enda kilowatt tog ett regntungt Göteborg i sin famn.
Jag hade upptäckt bandet något år tidigare och var djupt förälskad. Att de skulle spela i Sverige var nästan ofattbart.
Hela familjen var i Göteborg den helgen. Samma regn som föll på mig föll samtidigt över händerna som spelade på The Dark Side of the Moon-skivan som jag hade på repeat i min otympliga cd-freestyle. En religiös upplevelse.
Det vara bara ett problem. Jag skulle inte på konserten.
Vi var i Göteborg för att hjälpa min storasyster flytta.
Jag hade sparat egna pengar till biljetten och tjatat i månader – i bilen dit, i min systers gamla lägenhet och varenda steg i trapphuset upp till den nya.
Jag hade precis fyllt 15 och mina syskon hade fått gå på konserter när de var i samma ålder, påpekade jag. Men då rörde det sig om urkristna musikspektakel. Det var inte detsamma, fick jag veta. Detta var inte säkert för en kristen gosse.
Jag trodde in i det sista att det var ett spel – att pappa till slut skulle hala upp en biljett och släppa av mig vid arenan. Sanningen sjönk in först när konserten hade börjat och vi stod kvar i min systers kokvrå och packade upp kaffekoppar.
Pink Floyds David Gilmour befann sig i Göteborg i augusti 1994. Det gjorde jag med.
Jag var i chock. Pink Floyd var en samling grånande brittiska herrar från akademisk bakgrund som knappast borde ha varit en provokation ens i min gudfruktiga familj. Var detta inte kristet nog hade jag inget till övers för den allsmäktiges jubelbasuner.
Säkert spelade detta in när jag en tid senare hittade en skiva med en brinnande ung man på konvolutet. På hans tröja syntes ett överstruket kors. Symbolen var Bad Religions och jag blev frälst.
Vid den här tiden fanns en blomstrande black metal-scen som satte fjutt på kyrkor och dyrkade satan. Det hade varit ännu bättre, men det var för hårdtuggat för mig. Bad Religions poppiga punk delade ut arga kängor mot kyrkan och räckte som provokation.
Det blev flera allvarliga samtal om den smala vägen innan mina föräldrar gav upp. Jag var yngst i barnaskaran och det fick räcka med att de andra hade blivit lyckade. Ingen hade ork att få ordning på mig. Jag var slutligen fri att botanisera i okristliga toner bäst jag ville.
Nu blir det inte konserter lika ofta längre. Men nästa vecka bär det av till Göteborg för en minifestival. Barnen får sova hos min syster medan jag och hustrun roar oss.
Barnen är missnöjda med arrangemanget och tycker att vi borde gå på Liseberg istället. Det har de inget för – till skillnad från min missade Ullevispelning är Liseberg ett evigt alternativ. En filmkväll hos faster i Göteborg duger gott.
Men algoritmerna som ser och hör allt vi gör har ställt allt på ända. Härom dagen fick jag ett riktat reklaminlägg. När vi är i Göteborg spelar Bad Religion. På Liseberg.
Bad Religion kommer till Liseberg och ser ut som att de ska leda allsång.
Farbröderna på bilden i inlägget är äldre än farsan den där helgen i Göteborg 1994. Sångaren Greg Graffin sträcker ut armarna i en Lasse Berghagen-pose. Det här bandet ser verkligen inte ut att ha någon mer turné i sig.
Har jag råd att missa den här spelningen? Kan jag övertyga min fru om att vi borde se den istället för de betydligt trendigare banden som vi har biljett till? Hur är egentligen Bad Religions ljusshow? Har de släppt någon skiva sedan 90-talet?
Redan för tio år sedan utstrålade Bad Religions Greg Graffin snarare farbror med lite för många innanför västen på julbordet än arg insurgent när han gav Bråvallafestivalen i Norrköping fingret. Han har inte blivit yngre sedan dess.
Frågorna hopar sig. Det enda som är klart är att jag kommer att missa en konsert i Göteborg nästa vecka. Igen.