"Som så ofta med god poesi så är det inte orden i sig som övermannar en utan världarna och känslorna de skapar. Jag kom på mig själv att vaggas in den lilla inre resan som varje dikt innebär, inte sällan utan att förstå dess initiala innebörd."
När jag intervjuade Bruno K. Öijer inför torsdagens turnépremiär i Linköping sa han något som fastnade. Egentligen var det något självklart, något som skulle kunna återfinnas i en självhjälpsbok.
Det finns bara en väg att gå och det är din egen.
När Bruno K. Öijer uppträdde i Crusellhallen så visade Linköpingspoeten prov på sin egen väg. Inför varje dikt slog han in takten som vore han en rocktrummis. Efteråt firade han som vore han en målgörande fotbollsspelare. En knuten segernäve mot publiken och ett högljutt "yes" eller "wow". Och man förstår varför han firar, även om man skulle bortse från kvalitén så är det en bedrift att kunna läsa 37 långa dikter (om jag räknade rätt) utantill. Men på något sätt känns det som att hans firande snarare var en förundran över ordens kraft, att han själv blev överväldigad av sina texter, några skrivna för över 50 år sedan.
När jag pratade med tillresta Jan Gradvall i paus sa han att "Bruno K. Öijer är den poet man läser, även de som vanligtvis inte läser poesi läser Bruno K. Öijer". Och det säger ju en del när 953 Linköpingsbor betalade 500 kronor för en mer än två timmar lång poesiuppläsning. Visst, många är där för att se ikonen, legendaren Bruno K. Öijer och liksom bocka av det på någon sorts upplevelselista. Men man märker på publikens applåder och reaktioner att ju längre in i uppläsningen vi kommer, så går poeten från att kanske vara ett spektakel till att dikterna går rakt in i hjärtat på publiken.
Han har kallats poesins rockstjärna och det är tydligt att musiken är viktig för Bruno K. Öijer. Starttiden för uppläsningen var 19:30 men i stället för poet fick publiken bland annat lyssna till Leonardo Cohen, John Lee Hooker och Hank Williams - alla musiker som det refereras till i den nya diksamlingen "Växla ringar med mörkret". Det är förstås få som gör den kopplingen men det sätter ändå stämningen när Crusellhallen andäktigt (och lite rastlöst) lyssnar in musiken.
Innan han läser dikten "Kylan" berättar han om uppväxten i Linköping eller närmare bestämt föräldrahemmet på Badhusgatan 3. Om innergården och de vackra 1800-talshusen och hur de revs för att "bereda plats för en asfalterad bilparkering. Det var en våldtäkt". Kanske att applåderna var som allra högst efter den dikten.
grävskoporna
tog min barndom
slog sönder äppelträden
och vindskontoren
slog sönder äventyret
och dom gamla vackra husen
från det ögonblicket
började dagsljuset försvinna
ur mitt liv
och jag vände mej åt ett annat håll
jag förde långa samtal med natten
jag minns att jag låg vaken i min säng
och höll om kudden
örngottet hade en bård av anderöster
som viskade till mej
jag kände att jag var utvald
jag kände att jag redan
hunnit ta farväl av världen
jag kände att orden
jag kände att bilderna
kom till mej
ur diktsamlingen "Dimman av allt" (2001)
Det finns bara en väg att gå och det är din egen, men Bruno K. Öijers väg är inte allas kopp te. Man kan tycka att han är överdriven, bister och att han vill vara Bob Dylan. Och det är okej att tycka olika. Men det finns något evigt vackert i att gå sin egen väg, att vara "konstig". Man tar en risk när man vågar sticka ut och att vara annorlunda. Och annorlunda, det är Bruno K. Öijer, eller expressiv om man så vill. Yviga rörelser, plötsliga utfall och minst sagt udda betoningar. Men jag bestämmer mig för att omfamna pretentionen och låter mig föras in i hans ordvärld. Jag trodde att två timmars poesiuppläsning skulle tråka ut mig ganska snabbt, men tvärtom flög tiden i väg. Som så ofta med god poesi så är det inte orden i sig som övermannar en utan världarna och känslorna de skapar. Jag kom på mig själv att vaggas in den lilla inre resan som varje dikt innebär, inte sällan utan att förstå dess initiala innebörd.
Bruno K. Öijer fyller 73 år i november. Det har gått tio år sedan han senast uppträdde i Linköping och om det dröjer ytterligare tio år kommer han att vara 83 år nästa gång. Därför kan vi som såg honom gladeligen bocka av honom på upplevelselistan, men vi som hörde honom kan skatta oss lyckliga.