Nu duger det inte med mjölk längre. Kattmat vill igelkotten ha. Och öppna ytor utan bilar. Och främligsfientlighet.
Igelkottens taggar utvecklades för att skydda dem i öppna miljöer. Det fungerade bra i några miljoner år tills vi ersatte de miljöerna med parker och trädgårdar, omgivna av bilvägar. Men det förklarar inte varför minskningen har varit så stor och snabb under de senaste åren. Därför vill WWF att vi ska räkna igelkottar den här veckan. De är nattaktiva så vi kan passa på att vända blicken neråt när vi ändå är ute på jakt efter en schysst norrskensbild att skörda likes med.
Jag har en teori om vad det är som har hänt. Igelkotten har börjat bli rätt oskön.
Större delen av förra seklet gullade vi med dem. De var ju så himla söta under taggarna.
"Och så äter de huggorm", fnittrade vi förtjust och ställde fram en skål med mjölk under farstubron.
Men våra känslor för dem började svalna redan på 80-talet, när serietidningen Bamse i avsnittet om Kalle Svartskalle slog fast att så gott som alla igelkottar är mobbande rasister och allmänt otrevliga att umgås med.
Att igelkottar är mobbande rasister har vi vetat sedan 80-talet när en hel generation med skolbarn fick lära sig nya skällsord i Bamse.
Strax därpå visade det sig att de fick diarré av mjölken som vi hade varit så givmilda med, så det fick vi sluta med. Otacksamt. Och vem har egentligen problem med huggorm nu för tiden? Sedan de blev fridlysta är det rent av omoraliskt att äta upp dem.
Och det dröjde inte länge innan igelkottslobbyn kom med nya direktiv.
Elda majbrasa? Då måste du flytta på högen först. En igelkott kan ha tagit en gubbvil under den.
Plötsligt är det inte okej att elda majbrasa längre, för där kan de minsann ligga och vintersnusa. Nu måste man först flytta på rishögen så att ingen sjusovare får ett bryskt uppvaknande. Som om det inte räckte med förvirrande påbud från EU, Naturvårdsverket, kommuen samt fan och hans moster om var, när och hur man egentligen får starta en rejäl brasa i tätbebyggt område.
Droppen som fick bägaren att rinna över var robotgräsklipparna.
Som vi älskade våra robotgräsklippare. Vi gav dem namn och tittade förnöjsamt på när de tyst och stillsamt höll gräsmattan jämn. Sen förstörde igelkottarna allt. Igen.
Efter bara ett ögonblick av glädje över att slippa släpa runt på en bensinstinkande blyklump med roterande mordvapen i tåhöjd kom igelkottarna och ställde sig i vägen igen. Bokstavligen. De iddes inte flytta på sig och blev lemlästade av våra nya fina klippare. Tillbaka till tvåtaktaren från helvetet.
Undra på att vi inte är så benägna att rädda igelkottar längre. Men de har chans till upprättelse. Om våra känslor för igelkotten har börjat svalna så är de inte i närheten av kylan vi känner för mördarsnigeln. Den har börjat bli en del av igelkottens meny. Vi kanske kan bli vänner igen om kottarna riktar in kosten mer åt det hållet. Och jobbar lite på den taskiga attityden.
Den som äter mördarsniglar kan komma undan med oskönt beteende. Till en rimlig gräns.