Sedan en tid tillbaka ska blodproven som tas lokalt färdas över regionen för att testas på samma ställe. Då får man krama ut mer än några droppar även för små tester.
Ibland när min fru hittar mig medvetslös så ringer hon 90 000, bara för att se om det fortfarande går. Det gamla telefonnumret till SOS Alarm avvecklades för 28 år sedan, men än så länge har det fungerat.
Det finns såklart en risk att numret någon dag har lagts på hyllan för gott. Men vi tänker att om mitt liv hänger på de extra sekunderna som det då kommer att ta att slå 112 istället så var det förmodligen kört ändå. Ibland måste man ta lite risker för vetenskapen.
För några år sedan var ambulansen hemma hos oss ett par gånger i månaden, men numera händer det sällan. I takt med bättre hjälpmedel har jag blivit lite billigare för samhället.
Men vi diabetiker är sannerligen inte gratis för er andra skattebetalare. Jag får regelbundna kontroller av sjukvården för att hållas vid liv. Nyligen kom en kallelse till en sådan koll. Där stod, som vanligt, att jag en vecka före besöket skulle ta mig till lasarettet för att lämna prover.
De besöken är inte någon favorit. Dels för att man vill att jag ska ta med ett morgonurinprov. Det finns inget rimligt sätt att frakta och lämna över en liten behållare av sitt kiss, hur hårt man än skruvat på locket och lagt i en påse, en extra påse och för säkerhets skull med ytterligare en påse runt. Men jag är därtill spruträdd.
Jag ger mig själv insulinsprutor varje dag och har gjort så sedan jag var barn. De sprutorna är inget problem. Men de som andra ska sätta i mig är otäcka. Redan som liten hade jag vener som gömde sig för kanylen och det tog många försök att hitta rätt. Även om det egentligen inte gör särskilt ont längre sitter obehagskänslan kvar. Förr räckte det ofta med ett stick i fingret, men sedan en tid tillbaka skickas även enklare blodprov till annan ort för kontroll och då räcker det inte med ett par droppar.
Så redan när jag i veckan klev in genom dörren med min kisspåse i handen var jag blek och kallsvettig. Det blev inte bättre när jag i receptionen fick veta att alla provtagningar numera måste bokas i förväg och att jag kommit i onödan.
"Det stod inte i brevet jag fick", vädjade jag.
"Nej, det är dumt att de inte skriver det", svarade receptionisten.
Jag fick höra att jag ska ringa ett telefonnummer mellan klockan 7 och 11 följande dag och tala in ett meddelande. Sedan kommer någon att höra av sig med ett förslag på en tid.
Här kan man tänka att det låter som dålig förvaltning av regionens pengar att avsätta personal för att lyssna av telefonsvarare, boka en preliminär tid, ringa tillbaka för att kolla om tiden fungerar och sedan hinna att både ta och skicka proven för att få svar i tid innan det annalkande läkarbesöket. Men då har man inte tänkt hela varvet.
Rimligen är jag inte den enda patienten som dragit en djup suck och kastat lappen med telefonnumret tillsammans med kisspåsen i närmsta papperskorg. Det är inte värt hur mycket krångel som helst att hålla sig vid liv.
Förr eller senare kommer ambulansen för sista gången. Det blir billigare om det är förr.
Ett rättvist sätt att fördela återstoden av den blödande regionens resurser är såklart att låta de som anstränger sig lite extra att få ta del av vården som de behöver. Vi håglösa såskoppar som inte ids kanske kostar en kortsiktig slant, men snart nog kommer det sista samtalet till SOS Alarm.
Då är min sista vilja att det samtalet sker via 90 000, medan ögonen sluts till en fantasi om en tid när det var lite mindre krångligt att leva och att dö. Gärna från en telefon med snurrskiva.
Tack på förhand.
Larma gärna med nummerskiva för ett extra nostalgiskt avsked.