Newburyport High Schools topplag i fotboll - The Clippers - samlat efter en viktig cupvinst.
Kvällen är varm för att vara oktober. Nära 1,000 personer har tagits plats på läktaren. Kön till kiosken med kaffe och popcorn ringlar lång.
Småsyskon virvlar fram och tillbaka i gångarna medan halva gymnasiet tycks ha kommit för att se kompisarna spela. De står tätt tillsammans och armbågas, befriade från pandemins påtvingade ensamhet. Så ekar nationalsången mellan läktaren och gymnasiets tegelväggar. En äldre elev navigerar galant de svåra passagerna med sin dova, urstarka röst. Jublet stiger. Matchen kan börja.
Till stadion har inte polariseringens gift spridit sig. Hit når inte de spydiga kommentarerna i de lokala Facebookgrupperna, tjafset, fördömandena, häxjakten. Här kan USA andas ut.
Över hela landet drabbar gymnasieskolornas lag samman. Bara på gymnasiet i min kommun finns lag i fotboll, lacrosse, tennis, golf, landhockey, ishockey, baseboll, utförsåkning, basket, softboll, amerikansk fotboll, volleyball, löpning, och friidrott.
Cirka sju av tio elever deltar i en eller flera sporter under året. Så många vill vara med att det finns flera lag för varje sport. Fotbollen, till exempel, har totalt sex lag — tre för flickor, tre för pojkar. Löparlaget har nära 100 deltagare. Alla tas inte ut till tävlingarna men samtliga nöter kilometer efter kilometer på skogsstigar och landsvägar varje dag efter skolan.
Inte ens en mil bort, då liksom nu omringat av träsmark, ligger en av skolorna där allt började på sent 1700-tal. Runt samma tidpunkt som president George Washington skickade trupper till Pennsylvania för att kväsa Whiskeyupproret började pojkar vid nygrundade Governor Dummer Academy i Newbury lira boll. Rektorn var tveksam — bollen kunde ju krossa de ovärderliga fönstren — men gav till sist med sig.
Resten av historien skrivs i legendariska matcher, osannolika prestationer, segerparader, och minnen som väver samman samhällen runtom USA. Den första matchen mellan Newburyport High och ärkerivalen Amesbury på Thanksgiving i amerikansk fotboll spelades redan 1891, en tradition som fyller stadion mer än 100 år senare.
De äldsta minns folkfesten på 1940-talet när hemmalaget dominerade. De yngsta jagar varandra i dunklet under läktaren (“Alla är här,” meddelar min 11-åring). Och alla tystnar i en minut för att hedra ”Stoney”, legenden som på 1990-talet vann allt på plan men i höstas förlorade slaget mot alkoholen. Hans mamma bor på vår gata i ett hus som han byggt.
Två timmars träning efter skolan är vardag för killarna i Newburyport High Schools fotbollslag.
Inför den prestigefyllda matchen är Newburyports bästa lag (varsity) obesegrade och rankade på tionde plats i Massachusetts. De springer så blixtrande snabbt att jag undrar hur USA kunnat undgå att promenera hem segern i VM. Men målvakten för Pentucket håller i. Ryktet går att han redan är paxad av ett toppcollege i Boston och det sista vi vill är att matchen avgörs med straffläggning.
En timme senare skjuter målvakten själv första straffen för sitt lag. Den går i mål. Då sitter jag i en grannes trädgård och firar hennes födelsedag men dånet från stadion vittnar om att publiken kokar. Min man direktrapporterar via sms. 1-1. 1-2. 2-2. 2-3...8-8. 8-9. Miss. Matchen är förlorad.
Dagen efter träffar jag en av spelarmammorna. Hjärtat bultar än, säger hon. Och tanken på sonens missade målchans är omöjlig att sudda ut.
Ulrika G. Gerth är uppvuxen i Åby och bor sedan många år i USA. Hon nås via ulrikag@gmail.com.