”Där bodde Winnerbäck” sade min sambo när vi åkte förbi radhusen i Vidingsjö i somras.
Jag är född och uppvuxen i Motala. Nu har jag bott i Linköping i fyra år och jag trivs väldigt bra. Men jag känner fortfarande att staden inte riktigt är min.
För äkta Linköpingsbor är Söndermarken nationalsång. Men Winnerbäck nådde aldrig riktigt mig. Jag älskar "Elegi" och "Om du lämnade mig nu", men där stannade intresset.
För tre år sedan köpte jag biljetter till Winnerbäcks turnéavslutning på Stångebro till mig och sambon. Han är äkta Linköpingsbo, har granit och morän i blodet.
Så kom äntligen konsertdagen och jag är numera kultur- och nöjesreporter. Innan jag ställde mig där på fältet ville jag komma närmare Lasse. Jag träffade och intervjuade honom visserligen i höstas, men då handlade allt om hans Nyponpris.
Så jag börjar utbilda mig. Jag lyssnar på när Lasse är med i Fredrik Strages podd ”Hemma hos strage”. De pratar om hur musiken formade deras uppväxt. Kvällarna på Platens och Lasses trubadurande på pizzerior och fritidsgårdar.
Jag ser dokumentären ”Winnerbäck – ett slags liv”. Lasse går runt på sin gamla skola i Berga. Han kollar på replokalen i Tannefors där han spelade med ”Snoddas”. Bandnamnet känner jag igen, Ankan var väl med?
I filmen läser Rolf Lassgård några rader ur just låten Elegi. Yes, här känner jag något.
Inför konserten är jag ändå nervös. Jag kan inte alla låtar. Det känns lite pinsamt att vara där bland alla fans och kanske inte känna igen "En tätort på en slätt". Jag lyssnar såklart på det han kan tänkas spela under hela lördagen inför konserten, hoppas det räcker.
Så står jag där på Stångebrofältet. I podden lärde jag mig vad "Tandläkarväder" innebär. Men det vi i publiken får uppleva där på det leriga fältet går knappt att beskriva. Regnet piskar konstant i backen och blixtarna lyser upp himlen runt scenen.
När Lasse till slut trädde fram värmde hans leende hela den dyngsura publiken. Jag omfamnades av euforiska fans som struntade totalt i vädret. När vi stod där kände jag en så stark samhörighet. Och när Lasse gjorde en helt otrolig version av Söndermarken, där han lekte med publiken och nyponbuskarna, så kände jag mig komplett.
"Den vackraste stunden i livet var den när du kom" sjunger jag till frukosten dagen efter. Jag har hittat hem.