Jag pratar alltså om munskydd eller frälsningen från Covid-19 om jag förstått vår guvernör rätt.
Låt mig först säga att jag inte har något emot munskydd i vissa situationer. Inom äldrevården borde det vara en självklarhet. I trängsel inomhus och i kollektivtrafiken kan det också vara rimligt. Men konvertiterna nöjer sig inte med sådana rationella åtgärder. När neurosen får styra kan vetenskapen hälsa hem.
I Massachusetts, där jag bor, har galenskapen dragits till sin logiska spets. Här är det nu lag på att alla från 6 år ska ha munskydd överallt, hela tiden. Ut och gå ensam med hunden? Munskyddet ska på. Strandpromenad med övriga besökare på 100 meters avstånd? Japp, rätt gissat.
Ingen förstår vad det har att göra med att minska smittspridningen utom konvertiterna förstås som nitiskt rapporterar sina observationer i lokala Facebook-grupper (“Jag noterade flera personer utan munskydd på gångvägen idag”).
Ivrigast av predikanterna är vår guvernör som när de utökade restriktionerna presenterades hävdade att viruset skulle försvinna inom 30 dagar om alla bara ”masked up”. Han införde även böter upp till 300 dollar för dem som insisterar på att andas fritt. En epidemiolog vid Harvarduniversitetet avfärdade direkt påbudet som “pandemiteater” som stjäl uppmärksamhet från andra prioriteringar men såna invändningar spelar ingen roll för politiker som vill visa handlingskraft.
Själv köpte jag faktiskt mina första munskydd via Amazon redan i början på februari. Ett nytt virus härjade ju i Kina och jag tog för givet att vi inte skulle slippa undan. Paketet anlände flera veckor innan Dr. Fauci, USA:s ledande smittskyddsexpert, sa att det inte fanns anledning att gå runt med munskydd eftersom “det ger inte det perfekta skydd som folk tror”.
Men det var då. Under våren tog väckelserörelsen form. Folk började sy munskydd när de blå kirurgiska varianterna tog slut. Själv hämtade jag två nysydda exemplar som någon hängt upp i ett träd på sin tomt. Politikerna hakade på – Fauci också – och mandaten började hagla. Nu nämndes munskydd plötsligt i samma mening som patriotism och solidaritet. Vi kan rädda liv!
Min egen kommun gick i täten och införde en mask zone i centrum med intilliggande kvarter. Frivilliga “munskyddsambassadörer” spred gospeln nere på stan. Irritationen steg.
Under sensommaren började tron på munskyddens magi anta mytiska dimensioner. Den föräldraledda fotbollsligan gjorde munskydd på barnen obligatoriskt under träning och match med ett undantag: under ruscher fick det dras ner på hakan. I grannkommunen övade skolorkestern utomhus, dock utan att lätta på munskyddstvånget. Barnen med blåsinstrument fick helt enkelt klippa hål i munskydden för att kunna spela.
Jag kan förstå om enskilda hänger upp tillvaron på symboler. Men myndigheter ska inte göra det. Och ska politikerna kalla munskydden “en bekräftelse på kärlek” (Senator Cory Booker) och “din patriotiska plikt” (blivande president Joe Biden) borde de rimligtvis kunna backa retoriken med resultat. En kurva som vänt nedåt, kanske? Men icke. Kurvorna lever sina egna liv – just nu pekar många rakt uppåt – hur mycket än politikerna i olika delstater dänger med utökade mandat.
Så när ett sms från delstaten dimper ner inför högtiden Thanksgiving med en uppmaning att ”mask up” när vi inte äter och dricker är min reaktion inte lovsång, utan en djup suck.
Ulrika G. Gerth är uppvuxen i Åby och bor sedan många år i nordöstra USA. Hon nås via ulrikag@gmail.com.