Hur mycket av ett semesterparadis är egentligen Rhodos?
Jätteviktiga, om man ser till de politiska förslag som läggs fram rörande klimatfrågor. Det har blivit lite av en sport att utlova bästa möjliga framtid och samtidigt kräva minsta möjliga livsstilsförändring. Politiker pratar gärna om tekniska innovationer som ska göra det möjligt för oss att fortsätta leva just precis som vi gör nu, utan att klimatet tar någon skada. Den största förändringen som någon ska tvingas genomgå är att köpa en ny klimatsmart bil.
Att kräva mer drastiska livsstilsförändringar, som minskade flygresor, mer närodlad och växtbaserad kost eller mindre konsumtion av kläder från HM får människor att skruva på sig. Nja… visst förstår man vidden av klimatkrisen, men det tycks lättare att fantisera ihop sci-fi-innovationer som magiskt ska lösa allt, än att kräva att vi ska förändra våra vanor. Ingen skulle gå med på det, tycks man resonera.
Men vad är det egentligen man så passionerat försvarar? Varför tycks det vara så mycket svårare att sälja in en hållbar framtid än att lova att allt ska förbli som det är nu?
Den svenska sommaridyllen borde väl inte vara så svår att sälja in som ett hållbart alternativ istället för att försöka komma på klimatsmarta innovationer som gör det möjligt att fortsätta flyga härifrån?
Det borde vara enkelt. Det gamla Sverige finns ständigt som en romantisk fantasi i det svenska medvetandet. Idylliska bilder av Astrid Lindgrens Bullerbyn och Saltkråkan är en del av vårt kulturarv. Idag tycks det dessutom vara extra trendigt att drömma sig tillbaka till svunna tider.
När nostalgiker pratar om det gamla, bättre Sverige föreställer de sig då ett samhälle där man äter torra halvfabrikatburgare som fraktats från Brasilien? Är det en vardag fylld av att hämta ut och returnera gigantiska Zalandopaket som är drömmen? Hur härligt är det att svettas på en fullproppad strand i högsommarvärmen på Rhodos?
Charterresor, halvfabrikat och nätshopping - är det en livsstil värd att bevara?
Jag misstänker att vurmen för det gamla Sverige, i mångt och mycket har att göra med en avsaknad av allt det där. På Saltkråkan åt ingen halvfabrikat. Ledigheten tillbringades i den svenska skärgården och inte på något charterhotell.
Vad jag menar är att de aktiviteter som genererar mest utsläpp väl inte ens är så najs. Varför envisas man med att försvara dessa ända in i döden?
Jag gör inga anspråk på att fullt ut förstå klimatvinsterna av tekniska innovationer, det kan säkert vara jätteviktigt. Jag förespråkar inte heller en absolut återgång till det förflutna, man ska vara försiktigt med sådan nostalgi. Men om man ändå är i farten med att gräva upp och idyllisera det gamla Sverige tror jag att det finns en del klimatvänliga idéer som är värda att damma av när man ändå håller på.
Man ska vara försiktigt med nostalgin. Men om man ändå är i farten med att gräva upp och idyllisera det gamla Sverige tror jag att det finns en del klimatvänliga idéer som är värda att damma av.
Tänk: ett sommarsverige där människor, i stället för att flyga till ett 35-gradigt Rhodos stannar hemma och tar en cykeltur till närmsta sjö. Där man i stället för att evighetsscrolla på nätshoppingappar för att klicka hem sladdriga syntettoppar kanske virkar något eget. Där man på grillen lägger fisk man fiskat själv och egenodlade zucchinis.
Det är så klart, som så mycket annat en fråga om klass och tid. Det är mycket lättare för en ensamstående undersköterska att boka en veckas all-inclusive än att börja med självhushållning och släpa med barnen på cykelsemester. Ingen skugga ska falla över den individ som inte orkar ägna sommaren åt ett "Vi på Saltkråkan"-lajv.
Ingen skugga ska falla över den individ som inte orkar ägna sommaren åt ett "Vi på Saltkråkan"-lajv. Men i ett större perspektiv borde den svenska sommaridyllen diskuteras som ett hållbart alternativ.
Men i ett större perspektiv borde väl den hållbara sommaridyllen vara ett alternativ värt att diskutera jämsides med koldioxidsugande maskiner och eldrivna flygplan?