”Jag hatar sångerna jag skrivit, jag hatar allt jag nånsin sagt… jag hatar klyschorna jag spridit, på sång och dans och sprit”. Så skaldar Jocke Berg i en av många varianter av Kents låt ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”. Tvivel på den egna förmågan från en kille, som hyllats för sina låtar mer än kanske någon annan? Ja, det förutsätter att man betraktar texter som ett uttryck för upphovsmannens egna åsikter. En klassisk fråga och trätoämne bland textuttolkare.
Paul Simons låttexter är de jag ägnat mest uppmärksamhet genom åren. Simon gav uttryck för liknande tvivel som Jocke Berg redan som 23-åring. Då, desillusionerad innan genombrottet för Simon & Garfunkel, drog han runt ensam med sin gitarr och sjöng på klubbar i England. ”Tonight I'll sing my songs again, I'll play the game and pretend. But all my words come back to me in shades of mediocrity”, sjunger han i ”Homeward bound”, skriven vid denna tid. Här antyds upprepningens förbannelse med vidhängande tvivel: är musiken relevant eller medioker?
Artisters deklarerade avsky för vissa låtar handlar kanske om att publiken har fattat tycke för ”fel” låtar. Liam Gallagher exempelvis står inte ut med Oasis’ ”Wonderwall”. ”Den där förbannade låten”, som han kallar den. ”Varje gång jag måste sjunga den vill jag kräkas”. Eller Robert Plant som säger att han skulle få utslag över hela kroppen om han var tvungen att sjunga Led Zeppelins ”Stairway to heaven” varje gång han står på scen. I det senare fallet handlar det ändå om en låt, som vunnit flera omröstningar om världens bästa rock- eller poplåt genom tiderna.
Jag lanserar här en förklaringsmodell, för otaliga är de gånger jag läst intervjuer där artister berättar att en stor och älskad hit skrevs på typ en kafferast eller pressades fram därför att man hade en timmes studiotid över. I kontrast då till andra, mindre kända, men av artisten mer uppskattade låtar i den egna repertoaren. Låtar som tog veckor eller månader att skriva. Men det spontana och omedelbara kan här vara det som lättast hittar till lyssnarens hjärta.
En låt kan även gillas av fel orsak. Beastie Boys har distanserat sej från sin mest kända låt, partykrossaren ”(You gotta) fight for your right (to party!)”. Den var menad som en parodi på ohämmat, ”supa skallen av sej”-festande, men bandet fick snabbt acceptera att den poängen gick de flesta förbi.
Hittills har det här handlat om artister, som skriver sitt eget material. Men det stora flertalet avståndstaganden finns bland de, som tar sej an andras låtar. Burt Bacharach och hans textförfattare Hal David hade på 60-talet Dionne Warwick som sin egen ”hussångerska”. Samarbetet var mycket framgångsrikt, men den dagen kompositörsparet presenterade ”Do you know the way to San Jose” blev det protest. Dionne tyckte låten var fånig och vägrade sjunga in den. Hon ändrade sej efter övertalning, skivan blev en miljonsäljare och gav Dionne hennes första Grammy.
Frank Sinatra lär ha avskytt ”Strangers in the night” (”den värsta j-la låt jag hört”) och härom året deklarerade Sinéad O’Connor på facebook att hon tänker sluta sjunga sin största succé, Prince-låten ”Nothing compares 2 u” med motiveringen att hon inte längre kan identifiera sej med den emotionellt.
Betänk så här i jultider att Bob Geldof undviker att besöka varuhus och affärer. Han riskerar ju att få höra den moderna julklassiker han varit med och skapat, men som han nu fått mer än nog av - ”Do they know it’s Christmas?”. Handelsanställdas förbund här i Sverige har ju för övrigt slagit larm om att julmusiken i affärerna är en hälsofara för deras medlemmar.
För att undvika missförstånd: oavsett vad artister tycker om sina egna verk är det förstås helt ok att gilla musiken som fyller månadens låtlista. Det gör jag! Nåja, nästan allt. Missa inte heller de avslutande låtarna med Stacey Kent för mysstunder framför julbrasan. Hennes texter är skrivna av Kazuo Ishiguro, årets nobelpristagare i litteratur.