Herman Kahn 1965.
En bit in i Soshana Zuboffs bok, ”Övervakningskapitalismen” nämns plötsligt Herman Kahn, ett namn som jag inte har hört på decennier.
Det väcker vaga minnesbilder av en rundlagd och tunnhårig gestalt i hornbågade glasögon med kontaminerat rykte. En amerikansk relik från kalla kriget som sägs ha varit förlaga till den galne vetenskapsmannen dr Strangelove i Stanley Kubricks becksvarta komedi från 1964. Upphovet till filmen var Kahns bok, ”On Thermonuclear War”, som utkommit fyra år tidigare. Den är helt enkelt en halsbrytande replik på Kahns utläggning om att kärnvapenkriget inte behövde innebära en utplåning av mänskligheten. Förödelsen skulle visserligen bli enorm och kräva miljontals offer, men det skulle vara möjligt att överleva. Kubricks ironiska hållning märks redan i filmens undertitel ”Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben.”
Stanley Kubrick under inspelningen av "Dr. Strangelove" 1963.
Slim Pickens sitter på en atombomb i Stanley Kubricks film "Dr. Strange Love eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben."
Herman Kahn har beskrivits både som bindgalen krigshetsare och realist ute efter att diskutera ett faktiskt problem. Filosofen och pacifisten Bertrand Russell fanns bland dem som uppskattade boken. Gissningsvis hoppades han att den skulle verka avskräckande. Andra har invänt och förklarat att den istället bidrog till att göra det otänkbara tänkbart.
Bertrand Russell 1965.
Men när jag stötte på Kahns namn i Soshana Zuboffs bok slogs jag av något annat, nämligen att vår föreställning om framtiden har förändrats sedan 1960-talet. Jag är tillräckligt gammal för att minnas luftiga spekulationer om att den stabbiga husmanskosten skulle ersättas av näringspiller, att vi skulle förlänas rullande trottoarer, att de flesta av oss skulle susa fram i egna tefat och att våra framtida bostäder skulle likna rymdstationer.
Då föreföll framtiden också lika avlägsen som en främmande galax, samtidigt som vägen dit var spikrak och förutsägbar. Numera upplevs den som allt annat än just det.
Herman Kahn 1970.
Herman Kahn sysselsatte sig visserligen med andra frågor än det som presenterades i den tidens veckotidningar och tekniska magasin, men förkroppsligar ändå en epok som var besatt av att spana framåt.
Han hade en solid bakgrund som fysiker och matematiker, men flera av hans levnadstecknare har påpekat att han var lika mycket underhållare som vetenskapsman. Ett drag av spekulation ligger i sakens natur. Hur det än är, så förstår vi livet baklänges, men lever det framlänges och det ger ett hyggligt spelrum för en livlig fantasi.
Jag kan inte bedöma träffsäkerheten i hans spådomar och när det gäller kärnvapenkriget har vi trots Hiroshima och Nagasaki lyckligtvis inte fått någon slutlig bekräftelse på hans siarförmåga.
Herman Kahn 1978.
Det finns dock ett skäl till att han dyker upp i Soshana Zuboffs tegelstenstjocka studie. Boken handlar om de moderna techbolagens kapacitet att registrera konsumtionsmönster och observera beteenden. Enligt Zuboff var det något Herman Kahn insåg tidigt och i en skrift från 1967, ”The Year 2000”, förutsäger han hur automatiserade system i framtiden skulle kunna spela in telefonsamtal och reagera på en höjd röst, ett hotfullt tonfall och så vidare. Profetian möttes med rysningar och togs av många emot som ett förebud om ett mardrömslikt kontrollsamhälle.
Det säger något om hans förmåga att gestalta det som ännu inte tagit form, men den tekniska utvecklingen har sedan länge passerat allt han kunde föreställa sig på 1960-talet. Framtiden är här sedan länge även om rullande trottoarer fortfarande är en bristvara och vi saknar egna tefat.
Pauli Olavi Kuivanen är kulturjournalistisk nestor