Philipp Meyer, en av den svenske författaren Lars Gustafssons adepter, skrev definitivt in sig i Texas litteraturhistoria med den moderna klassikern "Sonen" (2013).
När jag läste Philipp Meyers ”Sonen” (2013) upplevde jag samma sug i maggropen som vid läsningen av barndomens hästböcker. Att det värker i kroppen efter att känna fartvinden i håret och hästens varma kropp under handflatan. Att det sanna livet är tillsammans med hästar. Det livsnödvändiga måstet: Hästen. Jag sörjde att jag inte fötts som indian på prärien. Eller som det går för Eli i romanen: comancherna dödar hans familj och kidnappar honom, han behandlas först som slav för att sedan bli adopterad under namnet Tiehteti.
Meyers skildring av Texas historia är rå och brutal. Nybyggare, ursprungsbefolkning, mexikanska gränsstrider, oljan och vägen till rikedom. Den episka romanen har förkunnats till framtida klassiker. Det är inte någon hästbok, men comanchernas liv är tätt knutet till hästarna. Här är hästen fortfarande en del av en manlig värld, som fortskaffningsmedel och för strid.
”Alla vita älskar en fux, men indianerna var inte intresserade av dem; det fanns bara fem hästtyper som vi brydde oss om: röd paint, svart paint, appaloosa, röd medicine hat och svart medicine hat. De båda sistnämnda hade mörka band runt huvudet och mörka öron och ett tecken som liknade en medeltidssköld på bringan. Det fanns en typ – piatso?nika – som även hade svarta fläckar kring ögonen och på avstånd liknade ett kranium eller en dödskalle.
Århundraden av hårt liv hade gjort dem ostyriga som pumor; de hade lika mycket gemensamt med en tamhäst som en varg har med en knähund och de knäckte revbenen på en om man gav dem minsta tillfälle. Vi älskade dem.”
Även en hästflickas liv är knutet till hästar, eller till drömmen om en häst. Vi är ett speciellt släkte, vi som vallfärdade till bibliotekens hyllor med hästböcker. Alla böcker om flickor som köpt en oinriden ponny för de enda pengar de har, för att själva kämpa sig igenom hästens utbildning, kanske med en tvättlina istället för longerlina, och sedan tävla mot de rika flickorna med mer välartade ponnyer.
Det Sanna livet är med hästarna, skriver Lisa Zetterdahl.
De mer vardagliga och realistiska berättelserna tilltalade mig mest, de som var närmare min egen verklighet. Jag förstod inte grejen med Svarta hingsten. Jag föredrog Nan Inger (Östman) och Gunilla Wolde, den nära skildringen av livet i stallet. En bok som jag läst flera gånger är Nan Ingers ”Ridsommar på Västanås” (1973), om 13-årige Jojo som åker på ridläger.
”Det konstiga med mamma är, att fast hon är orolig för mig nästan jämt, har hon ingen aning om hur ofta man svävar i livsfara när man rider. Hon tror bara att det är ett trevligt intresse, som går över när man blir större.”
Det är en vardaglig magi; rykta, ridsår, hästar med egen vilja, jämförandet med kompisar vem som vågar hoppa högst. Det är samtidigt med livet som insats, när hästarna är livet.
Matilda Roos diktsamling ”Bli” (2007) skildrar hästflickan och tillblivelsen som ett. Hon skriver:
”I det gröna; Ljudet av häst mot skog.
Denna våldsamhet med vilken världen öppnar sig för en.
Denna orimliga längtan.”
Denna längtan tänker jag är det som skildras i så många hästböcker, en längtan efter livet. Ibland kan den vara bokstavlig; Jag minns fortfarande sidan 199 i K.M. Peytons ”Darkling” (1991) där Jenny förlorar oskulden tillsammans med den framgångsrika jockeyn Goddard, var vid hon tänker på de betäckningar hon bevittnat. Det är likartat i Gertrud Hellbrands ”Veterinären” (2014). Där följer en förlorad oskuld efter en utdragen betäckningsscen. För de vuxna utgör betäckningen en del av stallets vardag, medan de unga ögonen ser något helt annat.
Gertrud Hellbrand skildrade den östgötska ridsportens historia i romanen "Veterinären".
Hellbrands släktkrönika skildrar hästsportens framväxt, ett stycke hästliv i Östergötland.
Klassaspekten är närvarande, där Carro inte har råd med egen häst utan får rida andras, vilket hon gör med bravur, likväl som romanen skildrar den makt och hierarki som finns i hästvärlden. Flickorna utmanar varandra om att våga rida utan vare sig sadel eller träns på hästarna i hagen:
”Vi drog sticka. Carro drog det kortaste stråt och blev tvungen att hoppa upp på den vita ledarponnyn och sätta av iväg rakt ut bland enbuskarna med resten av flocken i hasorna.”
Hästarna är livet, och i litteraturen är de livsnödvändiga. Det känns givet att de fick följa med mig in i mitt eget skrivande och blev en del av tematiken i min debutbok, diktsamlingen med just titeln ”Hästar”.
Lisa Zetterdahl är poet och författare från Ringarum.
Lisa Zetterdahl är poet och författare från Ringarum, nu aktuell med den kritikerrosade debutromanen "I det vilda"