Konstverk i utställningen ”Avtryck” på Östergötlands museum.
På Östergötlands museum finns ”Avtryck”.
Ljus och stämning är trolsk. Rummet är både öppet och slutet. Ljussättningen dämpad. Det är som om förtätningen och laddningen precis håller andan. Något har hänt eller kommer att hända.
Det unga konstnärsparet Leonela Lilja och Jakob Sjons Westberg har iscensatt hela lokalen högst upp i museet med tio olika konstverk. Detta är den 38:e upplagan av Stafetten, en projektidé som tillkom 2006 med Lena Wiklund vid rodret.
Utställningens titel syftar på att alla människor lämnar spår. Med mängder av upphittade material har konstnärerna format sina skulpturer, bilder och objekt. Här finns ståltråd, skumgummi, vax, hår, gips, oljefärg, gjutrör, akryl med mera.
Det är lite omtumlande och komplext när man första gången kommer in i rummet. Men klart intressant och lockande för en öppen blick. Nu är ordet ”magiskt” så utslitet att man inte kan använda det längre, men kanske förtrollande, förföriskt, suggestivt kan täcka något av upplevelsen. Spännande att fundera över och gärna återkomma många gånger till, eftersom utställningen pågår hela sommaren.
Konstnärerna träffades under utbildningen på Konsthögskolan i Umeå. Och tanken på att använda upphittade objekt återfinns i konstutbildningen. Uppstarten gjordes av Marcel Duchamp (1887 – 1968), idékonstens grand papa. Men han använde ”färdiga” objekt. Lilja och Westerberg återanvänder mera delar av materia och förvandlar dem i sina processer till ytterligare något tredje. Recycling till något oförutsägbart och mångtydigt glidande som pockar på många möjliga tolkningar.
Utställningen ”Avtryck” på Östergötlands museum är iscensatt av konstnärsparet Leonela Lilja och Jakob Sjons Westberg.
Westerbergs hängande skulpturer känns nästan som om de vore hoprullade målningar av Jackson Pollock. Färgstarka drippande och lackglänsade trådverk. Häftigt!
Leonela Lilja, född 1987 i Colombia, är uppväxt i Ödeshög. Hon säger själv att hon arbetar autobiografiskt, alltså med personliga erfarenheter som grund. Noterbart att hon använder begrepp som ”mellanförskap” och tillhörighet i sin konstnärliga praktik, inte utanförskap.
Detalj av Westbergs hängande skulptur ”Dummy” på Östergötlands museum.
I vår tid när dogmatiska och tvärsäkra ideologier, fake news och smygfascistiska rörelser tar allt större plats, kan den mångbottnade konsten vara ett nödvändigt botemedel. En fjädrande hävstång som välter populistisk dogmatik över bord.
Samma fritt skapande anda finns i Linköpings konsthall. Även där sammanflätar ett konstnärspar in sina verk av målningar och skulpturer. Dessutom en fräsig nyhet: Magnus Bard, Sveriges bäste satirtecknare med dagspolitik som specialitet.
Konsthallen är fylld av fantasi- och lustfyllda verk av Sissel Wibom (f 1962) och Johan Wiking (f 1964). Fyndigt kallar de sin utställning ”Wi+Wi=Vi”. Här är det minsann analog glädje som räknas. Fysisk materia som transponeras till överraskande kombinationer för öga och tanke.
Sissel Wibom och mormors kannor i växtornamentik och fajans.
Två yxor med bett som djupkysser varandra. Av jättebjörnlokors stammar har Wiking skapat en miljö med hängbro och annat, nästan något för Indiana Jones i miniformat. Och där står ju ”Harry”, glada killen som vi känner igen från Tinnerbäcken.
Som kontrast finns Sissel Wiboms lugna och kärleksfulla interiörmålningar av huset i Frankrike där hennes mormor och morfar bodde. Mormors kannor utgör ett återkommande tema. Sedan fem år tillbaka arbetar Sissel med egen keramik och visar ett litet skönt urval.
Trots att de gör så olika verk så samspelar konstnärernas arbeten på ett överraskande integrerat sätt. Spontant när man kommer in i hallen känns allt som en naturlig scenografi. Färgskalorna fungerar ihop. Och Wikings frejdiga lekfullhet och humor matchas av Wiboms stilla poesi.
I det långsmala korridorrummet in till höger finns Magnus Bards spänstiga, fräcka och skarpa satirteckningar. Under många, många år har vi kunnat uppleva hans suveräna drift med politiska samtidsfenomen i bland annat Dagens Nyheter. På ett otroligt sätt har han lyckats sammanfatta och skjuta ner mycket komplexa sammanhang i till synes enkla bilder. En mycket svår konst.
I ett flertal teckningar får SD på moppe – inte utan anledning. Åkesson åker snålskjuts och sprider sin dynga. Och den djupa kyssen mellan Putin och Jimmie för ju förstås associationerna till det klassiska fotot 1979 på östtyske Honecker och Brezjnev som ingår i Judaskyssens historia.
Det finns många flera fullträffar av Bard att titta på. Passa på i sommar. Det är första gången vi får se Magnus Bards bilder i Linköping.
Magnus Bard riggar det sista på sin utställning på Passagen.
Till sist men inte minst. Se dig omkring utomhus i Linköping. Många stora offentliga konstverk har tagit plats i vår stad. Det absolut nyaste är ”Kånkarongen” i Skäggetorp som invigdes förra veckan. En stor, mustig och uttrycksfull skulptur. En bjässe på 6 ton och nästan sex meter hög. Den står stadigt och lugnt i Rågången park, strax söder om Nygårdsskolan.
Konstnärerna Maria Segersäll och Rasmus Sköld har på kommunens uppdrag skapat detta kraftfulla verk. De ser den märkliga varelsen som en snäll vandrare och lyssnare. Och tänker sig att alla som kommit till stadsdelen kånkar och bär på sina minnen och resväskor. Nu har de slagit sig ner och funnit en plats i världen. Konsten kan ge alla en hemkänsla.