När någon försöker diktera för mig vad jag ska se får det ofta motsatt effekt och jag går omvägar för att slippa.
Filmskribenter som skriver med hjärta och passion om fantastiska filmupplevelser, eller kunnigt och klokt – men gärna en smula sarkastiskt – plockar isär mindre lyckade filmer, är något helt annat. Recensenter som väcker lust att se film läser jag gärna och det är i den traditionen jag själv försöker verka.
Den nytillträdda regeringen verkar vilja gå åt två håll samtidigt. Å ena sidan ska kulturen stå fri och inte styras av klåfingriga politiker. Kulturen ska inte styra medborgarna i någon utvald riktning.
Å andra sidan vill regeringen införa en kulturkanon, ett rättesnöre som slår fast vilken kultur som duger, så att medborgarna inte av slapphet och egen lust råkar läsa och se fel saker.
Framför allt handlar det väl om att dunka in den officiellt godkända litteraturen i barn och ungdomar, som annars riskerar att förslösa sina liv på Tiktok eller se någon undermålig skräckfilm.
Jag inser att jag är kluven till sådan uppfostrarnit.
Själv läste jag för mycket våldsamma serier och såg för mycket imperialistisk amerikansk underhållningsfilm i den åldern, enligt dåtidens smakdomare (mina föräldrar, Studio S och den allmänna tidsandan på 70-talet).
Å ena sidan ledde det till att jag än i dag envist hyllar Disneyfilmer, superhjältar och "Star wars" i ett evigt, oavslutat föräldrauppror. Å andra sidan är jag tacksam för att min far introducerade mig till filmer av Herzog och Tarkovskij, och tog med mig för att se Kurosawas "Vägvisaren" så fort jag fyllt elva år.
På gymnasiet krävdes att vi läste klassiker på svenskan, fördjupningar på historian och andra klassiker på engelskan. Det gav en och annan läsupplevelse och en del bildning, men bokslukaren jag varit kvävdes och kom aldrig mer tillbaka.
Jag befarar att en kulturkanon kan få samma effekt, och riskerar att döda ungdomars intresse för att se, läsa och skapa.
Däremot är det viktigt att erbjuda upplevelser, att göra kulturen tillgänglig. Jag har ingen relation alls till teater – det fanns helt enkelt inte i den ogästvänliga avkrok där jag växte upp, och det är en förlust. Men ibland ser jag något som berör på riktigt.
Härom veckan gjorde jag ett återbesök på Ung scen öst. Pjäsen "Förvandlingar" som handlar om tonåringar spelades för tonåringar. Fest, fylla, skryt, sex, lögner avhandlas, allt slår ner som bomber i den unga, ovana publiken. Sexiga killen får tjejerna att fnissa, kvinnor som kysser varandra får en tjej att applådera och när en kvinna på scen tar av sig byxorna ropar en yngling i publiken "Haram!" (vilket betyder "förbjudet" på arabiska).
Där introduceras unga för teater på ett sätt som kanske inte alla älskar, men som definitivt berör. Och man skulle önska att de möter annan kultur på samma sätt – lustfyllt, nära och direkt. Inte som påbud.
Hur skulle en svensk filmkanon se ut? Här är ett utkast:
Körkarlen (Victor Sjöström, 1921)
Det sjunde inseglet (Ingmar Bergman, 1957)
Kvarteret Korpen (Bo Widerberg, 1963)
Att angöra en brygga (Hans Alfredson & Tage Danielsson, 1965)
Flickorna (Mai Zetterling, 1968)
En kärlekshistoria (Roy Andersson, 1970)
Utvandrarna (Jan Troell, 1971)
Fucking Åmål (Lukas Moodyson, 1998)
Searching for Sugar Man (Malik Bendjelloul, 2012)
Sameblod (Amanda Kernell, 2016)
Varsågod, tio centrala verk man kan se. Men det är inget måste.
Fredrik Kylberg filmspanar var fjärde vecka.