Skapade med hjälp av elgitarren, det viktigaste instrumentet under sextio år av rock- och pophistoria och med ohotad ställning än i denna dag. Eller… kanske ändå inte?
Våra dagars musikskapande sker ju i stor utsträckning med elektroniska hjälpmedel och där har inte elgitarren samma plats. Det är också ett bra tag sedan tonåringar såg bildandet av ett gitarrband som det självklara sättet att kanalisera sitt musikintresse.
Lägg därtill dystra rapporter denna sommar från USA om kraftigt dalande försäljning av elgitarrer. Det talas om en nedgång på 30 procent jämfört med för tio år sedan. På en vikande marknad och med fler tillverkare av instrumentet än någonsin innebär det att de två största och mest kända märkena - Gibson och Fender - kämpar för att hålla näsan över vattnet. Båda dras med skulder i miljardklassen. Krisen är ännu större hos Guitar Center, USA:s ledande gitarrförsäljare med 300 butiker spridda över landet. Företaget redovisar en skuld på motsvarande 13 miljarder kronor.
Hopplöst läge? Nej, inte enligt Fender, vars vd i en intervju i Washington Post uttrycker optimism om elgitarrens framtid, samtidigt som han erkänner att ukulelen är det enda instrumentet med riktigt positiva siffror just nu. Där har försäljningen fördubblats (!) på bara några år. Konkurrenten Gibson har försökt möta nedgången med modern teknik. Ett mångårigt och kostsamt utvecklingsarbete resulterade i en elektronikfylld gitarr, som bland annat kunde stämma sej själv. Problemet var att få köpare var intresserade.
Sviktande gitarrintresse hänger säkert samman med att dagens musikklimat inte riktigt ger utrymme till förebilder med den lyskraft som typ Eric Clapton, Jimmy Page, Chuck Berry och inte minst Jimi Hendrix en gång hade. Clapton hör du i spellistan, både med sitt band Cream och som gästgitarrist hos The Beatles.
Det finns dock en genre där elgitarren fortfarande är kung: hårdrocken. Ständigt nya publikrekord på festivaler som Sweden Rock och Skogsröjet är bevis på det. Yngwie Malmsteen, Saxon, Aerosmith och Scorpions hette några av toppnamnen där i år. Och det fungerar så länge publiken är nöjd med att kolla in band, som hållit på uppåt ett halvsekel och vars medlemmar i vissa fall närmar sej eller har passerat pensionsåldern. Good for them!
Men en dos ungdomlig förnyelse skadar inte. Nyligen (Norrköpings Tidningar 16 augusti) kunde vi läsa om sexårige Edwin Antell Söderberg i Finspång, som med hjälp av pappa byggt en kopia av den gitarr hans idol, Chris Broderick, hanterar. Snyggt jobbat! Och Edwin är förstås inte ensam. YouTube svämmar nästan över av unga män med förbluffande kunskaper och flinka gitarrfingrar. Oftast handlar det om att visa att man kan spela lika fort (och länge) i oändliga solon som sina etablerade idoler.
Den manliga dominansen bland gitarrister var länge förkrossande stor, exemplifierat av den lista över de 100 bästa gitarristerna genom tiderna, som tidningen Rolling Stone sammanställde 2003. Den innehöll endast två (!) kvinnor. Men ljuspunkter finns, för tvärtemot trenden med minskande gitarrförsäljning i USA rapporteras om ett ökat intresse för gitarrkurser och det är framför allt unga tjejer som strömmar till. Anledningen? De vill bli lika duktiga som sin idol Taylor Swift.
Fler gitarrkvinnor finner du i månadens spellista: australiensiskan Orianthi och en av de bästa idag, Brittany Howard i bandet Alabama Shakes. Här i en fantastisk duett med John Legend. Listan slutar med det riff som haft mest genomslag sedan millennieskiftet. Du hör det skrålas på sportarenor och på gatorna av festande gymnasister - Jack Whites effektiva slinga i The White Stripes’ ”7 nation army”.
Kaj Kindvall musikspanar en gång i månaden. Han nås på kaj.kindvall2@gmail.com.