Där andra fått höra “vid Biblioteket” fick jag höra “vid Brunnsgatans slut”. En bilresa – ett förhör. Häromveckan fick han något mörkt i blicken över att jag än idag trott att väg 35 leder till Kisa.
Med tiden komprimerades alltmer kunskap in i vägbeskrivningarna. Åk österut på Haningeleden. Ta den tredje avfarten när du har nordanvinden i ryggen. Parkera bilen i lä så att den vetter mot Omberg. Min yngsta bror glömde bort namnet på Abiskorondellen och blev
bortadopterad.
På många sätt har mina föräldrar varit oerhört förutseende. 2004 skapade de en mejladress åt mig för att mitt användarnamn inte skulle bli upptaget. Jag, ett barn med en mejladress, skickade bara förebråelser som tack. 2006 mejlade jag denna semi-haiku till mamma.
hur går det med
jobet varför lemnar
du os på
dagis
varje dag
Idag är jag enormt tacksam att jag slipper heta “axel.lundstrom.2” i jobbansökningar till skillnad från mina många namnar.
Men vad gäller gatunamn har de verkligen fått tji. Geografiska kunskaper visade sig vara en helt onödig investering sett till världens utveckling. Livet utan dem är lättare än någonsin. Taxichaufförer som tidigare behövt memorera hela städers gatusystem för att ta examen behöver numera bara en GPS. Vägen till Kisa går genom kart-appen. Jag har känt det som att jag matats med onödiga kartkunskaper som en foie gras-gås.
Men sedan hände något.
Jag skulle köra till Skänninge för midsommar och kände till min förvåning inget behov av kart-app. I huvudet fanns redan en idé om väg 206 dit. En rysning av välbehag och fullständig frid. Det sparade mig noll sekunder att köra efter eget huvud. Men den diffusa känslan av att “ha lite koll” – ovärderlig.
Fler insikter. Jag möter en kille på fest i Stockholm. Efter ett tag visar han sig vara uppvuxen i Lambohov, som jag. Naturligt nog börjar vi prata om var i stadsdelen man bott. Däremot kan man fråga hur många geografiska markörer man egentligen behöver för det. Lantmannagatan. Just det. Mot Bygdegatan till. Södra delen. Där minimaran gick. Lambohovs säteri inte långt
bort. Just det. Utan att något är uttalat turas vi om att namedroppa så många geografiska markörer som vi bara kan. Varje sak vi nämner en form av samförstånd.
Att föra över sina egna onödiga kunskaper till sina barn hör väl också bara världen till.
En vän berättar att hon inte kan åka förbi korsningen vid Länsstyrelsen utan att muttra för sig själv: “å där har vi gamla-gamla brandstation” för att hennes föräldrar alltid sagt det. Ingen av oss vet vilken den gamla brandstationen är till att börja med. Men där låg den gamla-gamla.
Om än onödigt är det sådant man lever för. På samma sätt som Spanienresan blir lite trevligare av att kunna ordet “cerveza” blir din tillvaro i Linköping lite trevligare om du kan Hospitalstorget. Eller platser som Farbror Melins Torg och Mahoniadalen för er riktiga vildhjärnor. Och min pappa har nog någon liten poäng med sin ihärdighet kring vägbeskrivningar. Så att inte kompetensen att förstå muntliga instruktioner går om intet med min generation. Det blev ett wake up call för mig när min lillebror påstod att tågutropet: “avstigning sker till höger i tågets färdriktning” är omöjligt att förstå.
Axel Lundström är upphovsman, journalist och vildhjärna, uppvuxen i Lambohov.