Emil Oskar Andersson: "Vi kan väl börja med att säga att Maja Francis oblygt älskar den engelska artisten Kate Bush".
I vackra lilla Borkhult i Åtvidabergs kommun har det under de senaste åren växt fram en, bokstavligt talat, hemmasnickrad musikscen som har lyckats locka till sig Sveriges allra bästa indieartister. Sara Parkman, Moonica Mac och Anna Ternheim spelade här förra året och nu fick vi se Maja Francis inta scenen.
Det är otroligt att man lyckats med detta. Visst, på 1800-talet var Borkhult ett viktigt brukssamhälle med pappersbruk, spikbruk, tegelbruk och herrgård. Men i dag bor ungefär 60 personer här. Bedriften kan tillskrivas systrarna Matilda och Elisabet Magnusson som för några år sedan köpte huset Lapphem och har sedan dess gjort om det till ett kulturhus på landet.
Allting präglas av en härlig gör-det-själv-känsla. Lokala volontärer hjälper till som parkeringsvakter och publiken får ta med sina egna stolar. När jag såg Sara Parkman förra året var scenen inte färdigbyggd så ett partytält fick agera tak. Spelningarna blir intima på ett sätt som det sällan blir, det är lite som skogsrejv för indiepopare. Både artister och publik har liksom åkt rakt ut i skogen för att få dela en vacker stund tillsammans.
Inför konserten med Maja Francis sa väderleksrapporten 30 procents risk för regn efter midnatt. Men tyvärr är ju dessa förutsägelser ingen exakt vetenskap. Regnet kom 30 minuter innan konsertstart och väl framme vid första låten var det hällregn. Men Maja Francis verkar vara en genuint sympatisk person. Det märktes att hon hade en genuin empati för de hundratalet personer som sökt sig till Borkhult en kväll då regnet inte ville ta slut.
Konserten präglades förstås av detta. Att sitta på en baden-baden-stol i ett skyfall är inte särskilt njutbart. Men Maja Francis och hennes band gjorde vad de kunde för att skapa magi utifrån förutsättningarna.
Vi kan väl börja med att säga att Maja Francis oblygt älskar den engelska artisten Kate Bush, som för den sentida lyssnaren kanske är allra mest känd för sin nygamla hit "Running up that hill". Kate Bush är i det närmaste ett väsen eller en mytologisk figur, så jag dömer inte Maja Francis på något sätt.
Inspirationen blir tydlig redan från första stund då låten "Lucky" inleder konserten, en låt som mycket väl hade kunnat vara med på Kate Bush debutskiva "The Kick Inside". Den här inspirationen är inget Maja Francis hymlar med på något sätt, det märks inte minst när hon några låtar senare spelar Kate Bush-covern "This Woman's Work". Kate Bush är känd för sin luftiga och omfångsrika röst, något som Maja Francis också imponerar stort med i Borkhult. Rösten har en sorts förförisk, änglalik kvalité som bär många av hennes låtar.
Maja Francis spelade på Borkhult Lapphem den 11 juli 2024. Det blev en blöt konsert i regnet.
Både fysiskt och psykiskt är Maja Francis i jämnhöjd med publiken. Hon har tidigare varit öppen om sin psykiska ohälsa och i mellansnacket berör hon olika episoder av depressioner och ångest. Innan "Saturn" berättar hon att låten är en sorts hyllning till att äntligen kunna djupandas efter många år av ångest. Den nya låten "Hello Cowboy" säger hon är "en kontaktannons för mina dåliga sidor". Det är modigt och utlämnande, kanske på gränsen till att man tycker synd om henne. Å andra sidan tror jag hon tycker synd om den dyngsura publiken, så det kanske går jämnt ut.
Emil Oskar Andersson: "Vi kan bara hoppas att hon kan tänka sig att komma tillbaka".
Konsertens höjdpunkt är nog ändå avslutningslåten "Anxious Girl" där kombinationen av countrypop och Kate Bush når zenit. När musiken också förenas med den sårbara lyriken blir det en sorts sammanfattning av hela Maja Francis kreativa gärning.
"Anxious Girl" blir en bitterljuv avslutning på en bitterljuv konsert. För det här hade kunnat bli en av sommarens absolut bästa konserter om vädergudarna inte satt käppar i hjulet. Maja Francis närmast änglalika röst och utlämnande personlighet hade nämligen gjort sig så otroligt väl i ett grönskande Borkhult i kvällssol. På något sätt upprätthöll regnet distansen, höll våra hjärtan hårda. Men ingen skugga kan falla på Maja Francis eller arrangörerna för den delen heller. Vi kan bara hoppas att hon kan tänka sig att komma tillbaka till den lilla bruksbyn en vacker dag. För jag är helt säker på att det hade varit magiskt.