Vill du briljera lite på nästa höstmingel och halloweenfest, eller bli närmare bekant med en övertygad vegan, ja då ska du absolut läsa Han Kangs Vegetarianen (2007) – en surrealistisk, mörk och ändå bedövande vacker berättelse om begär, makt och motstånd. Den är nog Kangs mest humoristiska bok och hösten 2023 spelades den som pjäs på Dramaten. Ska du gratta en övertygad ateist ger du Den vita boken (2016) i present. De har bland annat kallats ”en sekulär bönbok”.
Inför möten med resten av mänskligheten läser du Levande och döda (2014) där hundratals regimkritiska studenter mördats av militären i massaker. Nu ligger de uppradade i en gymnastiksal där en ung pojke letar efter sin vän. Genom en serie episoder från 1980 och framåt rör sig berättarjaget i ett samhälle under censur och förtryck. Drivkraften bland överlevarna blir minnet och berättandet, som ett sätt att åter ge liv och heder till mänskligheten.
Han Kang, f. 1970 har haft stora internationella framgångar med sina böcker och 2016 tilldelades hon Man Booker International Prize för just romanen Vegetarianen. År 2018 nominerades Den vita boken till samma pris. I år tilldelas hon alltså Nobelpriset i litteratur för sin "intensiva poetiska prosa, som konfronterar historiens trauman och blottlägger människans sårbarhet".
Ärendet för hennes briljanta texter är alltjämt en civilisationskritik av det sydkoreanska samhället i all sin modernitet. Stilmässigt är hon kontrastrik utan att bli drastisk när hon bjuder på sin poetiska och bildrika prosa om sorg och smärta, men också om brutalitet och övergrepp.
Ovan nämnda titlar hittar du direkt i bokhandeln, på webben och i lyssningstjänsterna. Där finns nu också Jag tar inte farväl (2021). Här är författarjaget Gyeongha utbränd. När en vän som är bosatt på ön Jeju råkar ut för en olycka reser hon dit. Jejus invånare utsattes för en grym och omfattande massaker i slutet av 1940-talet. Tiotusentals vänstersympatisörer och personer som misstänktes vara det, arkebuserades av militärpolisen. När författaren far till ön överraskas hon av en våldsam snöstorm. I stormens öga bildas en portal mellan levande och döda. Massakerns offer träder fram.
Här, som så ofta i Kangs verk, finns en brutal historia ur det förgångna där karaktärer och skeenden åter tar gestalt i drömlika tillstånd. Röster pockar på och tränger sig in i författarens prosalyriska texter. Gränserna mellan sanning och fiktion suddas ut. Man brukar tala om Han Kangs litterära universum som gränsöverskridande. Kanske kan det beskrivas som när vi berättar om en erfarenhet eller ett minne genom generationer. Något dras ifrån, annat läggs till för varje röst. Men för den enskilde berättaren är det alltigenom sant. Så bygger vi vårt kollektiva minne med krav på autencitet – eller fiktion? Här finns inget entydigt svar.
Jag tycker det är vanskligt att jämföra författarskap men ser ändå Han Kangs likheter med Aleksandr Solzjenitsyn och Primo Levis – hur de förmår klä det råa, brutala i mästerlig prosa. Liksom hos Annie Ernaux (Nobelpristagare 2022) blir den privata erfarenheten ovillkorligen politisk. Hos Han Kang i en uppgörelse med det patriarkala Sydkorea.