Det har länge förundrat mig: alla unga personer som böjda över sina telefoner sitter och skriver, snabbt – med tummarna.
Det händer ofta att också jag skriver på telefonen, lika nedböjd över den eviga följeslagaren som alla andra. Men inte med tummarna. Nä, trevande, sakta och med ett pekfinger.
Många felslag blir det men ett långt yrkesliv har medfört en yrkesskada: jag ser direkt skriv- och språkfel, även egna, oavsiktliga. Känsligheten för språkliga tveksamheter, fulheter och direkta fel har gjort att jag läser texter på både papper och skärm med fjärilar i magen (ett vackert och målande uttryck, förresten). Ibland undviker jag helt vissa texter, eftersom jag vet att jag kommer att hoppa till inför alla syftningsfel, felaktigt använda uttryck, klumpiga vändningar, stavfel i rubriker.
Språket är ett njutningsmedel och slarvas det blir det obehagligt; som om man får in en dessert på krogen och crème brûléen är salt.
En tröst är att proffskockarna numera är oerhört mycket skickligare vid spisen än många av dem som jobbar i mediebranschen är vid tangentbordet, åtminstone vad gäller språkbehandling.
Men själva skrivandet: Vem skriver för hand i dag? Min analoga kalender fylls med anteckningar i blyerts och sedan 30 år skriver jag dagbok, för hand. Annars på dator eller telefon, som alla andra.
Handskriftens marginaliserade roll i dag tar handkirurgen Göran Lundborg upp i en bok, ”Handen i den digitala världen”. Han menar att nävarna våra vantrivs i den digitala kulturen. Men det vill vi inte medge.
Forskning visar att händernas aktivitet formar hjärnan. Händer som är passiva och inte används till mycket annat än att trycka på en skärm krymper hjärnan. Nog för att vi är aktiva med tassarna på våra telefoner men det är ensidiga rörelser jämfört med att spela ett instrument, snickra eller skriva för hand. Det sistnämnda, menar forskare, skapar minnesspår; vi minns bättre om vi antecknar för hand.
Tag och skriv med penna ibland. Och läs.
Absolut nödvändig läsning: Matilda Gustavssons ”Klubben”. En journalistisk och litterär bragd.
Ganska krävande lästips: Agota Kristofs trilogi ”Den stora skrivboken/ Beviset/Den tredje lögnen”. Framkallar nyttig yrsel.
Ovanligt välskriven, lättläst och trovärdig spänningsroman: Magnus Montelius ”Åtta månader”.
Och en annan lättläst roman att sluka: Nina Wähäs ”Testamente”.