Kan någon ha missat att SVT skjutit sig själva i foten två gånger på kort tid? Juristen Göran Lambertz, med rötter i Kisa, höll direktsänd presskonferens i sin trädgård efter att ha släppts ur häktet. Komikern Soran Ismail fick tala ut i dokumentären "Persona non grata". Båda har anklagats för våldtäkt, men friats. Båda fick ge sin syn på saken. Ingen av de berörda kvinnorna blev intervjuade.
Jag har inte sett något av deras tv-framträdanden, men den vrede som de väckte har jag mött överallt: i nyhetsrapporteringen, i krönikor, på sociala medier, i mejl från läsare och vid fikabordet. "En backlash för metoo", talades det om – och tv-programmen i sig var nog det. Men summan av de senaste veckornas debatt är knappast att kvinnorna förlorade, eller att metoo varit förgäves. Tvärtom är det tydligt att så kan man inte bete sig längre – och det gäller både männen och massmedia.
Att låta båda sidor komma till tals är en journalistisk grundprincip, en självklarhet för de flesta redaktioner. Men tydligen inte överallt.
Den amerikanska dokumentärserien "Allen v Farrow" på HBO bygger också bara på intervjuer med den ena parten. Dokumentären går verkligen till botten med anklagelserna mot Woody Allen (och allt pekar på att han är skyldig, men det får vi återkomma till i en annan krönika). Men varken Woody Allen själv eller hans hustru Soon-Yi får komma till tals. Det är en brist, men det vållar ingen tittarstorm.
Efter att ha följt debatten om SVT:s snedsteg råkar det slumpa sig så att jag ser en film från Iran som tangerar samma ämne. "Yalda – förlåtelsens natt", hade premiär när biograferna stängdes i höstas och finns nu på strömningstjänsten Cineasterna.
Filmen är inspirerad av ett verkligt tv-program i Iran, där dödsdömda vädjar om nåd i direktsändning. En ung kvinna som dömts för mord på sin 65-årige make får i tv-studion vädja till mannens dotter om nåd. Tv-tittarna sms-röstar. Ska hon hängas eller inte?
Filmen skildrar en tv-station där chefen och programledaren är män, men i kulisserna jobbar kvinnor. Och framför kameran får kvinnorna tala till punkt. Sexism, övergrepp och kvinnoförtryck blottläggs. Det är en gripande film med dramatiska vändningar och oväntade inblickar i ett orättvist samhälle – och till slut ganska hoppingivande.
Kanske något för SVT-ledningen att titta på?