Dragqueens har något otippat hamnat i hetluften. Karlar med smink och klänning har vi sett i både Melodifestivalen och barnprogram. Men just nu pågår exempelvis en politisk strid i Åtvidaberg kring att drugor läst sagor för barn på biblioteket.
På Stora teatern i Norrköping bjöd David Eriksson och Henrik “Tant Henrik” Johansson (som uppträder i sagostunderna "Bland drakar och dragqueens”) på drag. Är vi beredda att försvara deras rätt att göra det? Har det ett värde för oss alla?
“Förkunna seklers sorg - Förkunna seklers glädje”, Esaias Tegnérs ord står ovanför ingången till teatern. Det var här scenkonstsverige samlades i veckan för att samtala om kulturens roll för den svenska demokratin.
Försvarsmakten visar allt större intresse för kultur och det har till och med föreslagits att kulturarbetare ska krigsplaceras. Under beredskapstiden såg man till att kulturlivet skulle kunna leva vidare, även om landet angreps.
Pia Kronqvist, vd för Scenkonst Öst, betonar kulturens roll i totalförsvaret, att konsten upprätthåller moral och mänsklighet under krig. Kajsa Ravin, Kulturrådets generaldirektör, berättar om hur ryssarna systematiskt bombar teatrar, muséer och konserthus samt plundrar kulturarvet i syfte att bryta ner det ukrainska folket och försöka utplåna dess identitet. Lawen Redar, kulturpolitisk talesman för Socialdemokraterna, konstaterar kulturens roll för demokratier och att dessa “är väldigt svåra att bygga upp, just det vet auktoritära makter”.
Men finns det något att försvara? Kulturministerns statssekreterare Karin Svanborg-Sjövall pekar på att kulturen både har rollen att utmana och förnya, men också att bevara och samla. Därför understryker hon vikten av en svensk kulturkanon som en del i att tillgängliggöra kulturen för alla i ett splittrat samhälle, att skaffa gemensamma referensramar.
Samtidigt är “det svenska musikundret” hotat när det börjar glesna bland kulturskolorna i landet. Om ungdomen i Svanborg-Sjövalls anda inte lär sig något om kulturen kommer de inte heller kunna förstå, förvalta och utveckla den. En som själv har kulturskolan allt att tacka är operasångerskan Birgitta Svendén, ordförande i Svensk Scenkonst. Hon hävdar att läget för svenskt musiklivs framtid är så akut att det redan kan vara försent. Talangfulla svenska musiker söker sig utomlands och de andra brädas på hemmaplan av skickligare utländska konkurrenter. Helena Wessman, rektor för Kungliga Musikhögskolan, påpekar att de svenska musikhögskolorna har betydligt mindre pengar än utbildningarna i många andra europeiska länder.
Det finns dessutom en “elitskräck”, påstår Beryl Lunder, vd för länsmusiken i Örebro. Profilering av musikaliska talanger motarbetas, det känner vi väl till när Folkungaskolans musikklasser i Linköping nu skrotas. Något liknande kommer inte ske med idrottsklasser. Precis som elitidrotten behöver “elitkulturen” ett brett utövande att bygga på, men tillgången till kultur är ojämlik i skolan, var fjärde svensk elev har aldrig upplevt scenkonst.
Inom näringslivet växer förståelsen för kulturens betydelse i reda pengar. Katrin Behdjou Arsh, chef för stadsutveckling på Fastighetsägarna Stockholm, framhäver att kulturlivet är det enskilt viktigaste för att få levande städer. Det är varken kontor, butiker eller restauranger som avgör, etableringen av kulturverksamheter är en mer än dubbelt så stark faktor för tillväxt och intäkter. Lars Stjernkvist (S), i många år Norrköpings starke man, betonar politisk klokhet som en förutsättning för att balansera växande städer och kulturella verksamheter, så att de senare inte slås ut av stigande fastighetspriser. Industrilandskapet och Kulturkvarteret Hallarna är exempel på sådan klokhet.
Mats Svegfors, utreder kultursamverkansmodellen, det offentliga finansieringssystemet för landets kulturliv. Han konstaterar att endast kultur kan ge våra liv mening och att Sverige inte är något utan dess kulturinstitutioner. Den gamle moderate tjänstemannen påpekar att marknaden inte är lösningen, anslagen till kulturlivet måste räknas upp kraftigare än de gjort hittills, för hur länge som helst kan det inte åsidosättas utan att det skadar vårt samhälle.
Östgötateaterns chef Nils Poletti summerar: “Vi får inte fastna i att räkna sålda biljetter, utan ha modet att stötta våra konstnärer att våga tänka nytt och att pröva sig fram, annars slutar vi till slut bara upp med en “fars””.