Fjordor Dostojevskij. Målning av Vasily Perov från 1872.
Här får du läsa om när jag tabbade mig ordentligt på Malou Efter Tio:
“En av dina författare är en världsberömd klassiker; Dostojevskij. Och du försökte hitta svaret på vad han försökte förmedla?” Frågade Malou von Sivers.
“Han försökte förmedla ett budskap om kärlek. Om en väldigt djup kärlek. Det grekiska begreppet är ‘Agepo’.” Svarade jag. Skit! Det var en felsägning. Jag skulle säga “Agape”.
Roger, 57, Kiruna, var väldigt fort att påpeka det i ett långt pretentiöst meddelande på Instagram.
Jag svarade inte på Rogers meddelande. Men jag läste igenom noga och tog även några anteckningar. Felsägningen håller mig vaken om nätterna än idag men hela incidenten har i alla fall fått mig att tänka lite extra på “Agepo”. Eller “Agape”. Vad är “Agape” egentligen? Och vad var det Fjodor Dostojevskij faktiskt försökte förmedla med sin litteratur?
Det första svaret jag kommer att tänka på är en scen ur hans “Bröderna Karamazov” (1880) från ett av de mest berömda kapitlen i modern litteratur. Nämligen legenden om storinkvisitorn.
Legenden författas av den intellektuella ateistiska skeptikern Ivan Karamazov, som berättar om den för sin fromme lillebroder Aljosja i ett religiöst argument. Legenden utspelas i Sevilla på 1500-talet där Jesus Kristus vandrar längs esplanaderna med “ett stilla leende av oändligt medlidande” och sprider ett tilldragande ljus av kärlek. Han kommer till stadens katedral och blir upptäckt av storinkvisitorn som befaller vakterna att fängsla honom.
Storinkvisitorn skäller ut Jesus för att ha lämnat människan med den omöjliga bördan av att försöka efterlikna Honom. Han påstår att människan är för svag för att leva rättfärdigt, och att kyrkan har nu tagit på sig ansvaret att korrigera Jesus misstag och lätta på den existentiella bördan. Anklagelsen fortsätter i samma stridiga stil tills Jesus reser sig och sakta kysser storinkvisitorns blodlösa läppar.
"Kristus i ödemarken", målning av Ivan Kramskoj från 1872.
Efter att ha berättat legenden så fortsätter Ivan i samma stil som storinkvisitorn och ställer det starkaste motargumentet mot Guds existens för Aljosja: Hur kan Gud vara god men låta oskyldiga barn dö i cancer? Ivan formulerar ilsket en rad argument för Guds ondska, och när Aljosja inser att han inte kommer på ett rationellt svar till de övertygande argumenten så reser han sig upp och sakta kysser Ivans blodlösa läppar. Intellektuelle Ivan vann argumentet, men fromme Aljosja vann i godhet.
Agape. Det här är exakt vad agape går ut på. Det är en typ av kärlek som utspelar sig kreativt inom en berättelse. En kreativ typ av kärlek som omvandlar någon från person till människa. Från något till någon. Det är kärleken som en moder har för sitt nyfödda barn. Barnet har ingen personlighet per se, men med kärleken som ges av modern får barnet liv och blir mänskligt.
Fjodor Dostrojevskij 1863.
Aljosja såg sin intellektuella skeptiska storebroder försvinna ur sin kropp och sväva inom en värld av propositioner och argument. När han väl uppfattade den hatiska ilskan som drev Ivans "Raskolnikov-lika" rationalitet så förde han tillbaka honom hem till sin kropp med en kärleksfull kyss på de blodlösa läpparna. Agape; det här är svaret på vad Dostojevskij försökte förmedla.
Jag grät som ett litet barn när jag läste det här kapitlet men det tog mig ett tag att faktiskt förstå vad det innebar. Jag ägnade flera månader åt att läsa mig in på den här idén. När jag äntligen listade ut hur man stavar “Agape” så kom jag fram till Marcel Prousts insikt om att livet går ut på att utveckla en deltagande kärlek för dess existentiella berättelse. Att sätta sig in i sin egen karaktär och utspela sin roll fullt ut på världens scen. Då förvandlas livet från Kafkas dödstråkiga kontorsmiljö till Gullivers äventyrliga resor.
Fjodor Dostrojevskij 1876.
Det är just det här jag får uppleva när jag står på scen och håller en föreläsning inom personlig utveckling. Eller när jag stod på finalscenen på Talang och framförde min känslofyllda rap-låt förra året. Agape. Du kanske kände av det genom skärmen?
“En av dina författare är en världsberömd klassiker; Dostojevskij. Och du försökte hitta svaret på vad han försökte förmedla?” Frågade Malou von Sivers. “Han försökte förmedla ett budskap om kärlek. Om en väldigt djup kärlek. Det grekiska begreppet är ‘Agape’.” Svarade jag.
Med det sagt så tänker jag nu överraska Roger, 57, Kiruna, och dubbeltrycka ett hjärta i reaktion på hans Instagram-meddelande från förra året. Det får bli en kyss på de blodlösa läpparna.
Gift Blessing är litteraturälskare och rapstjärna från Skäggetorp
Gift Blessing skriver om Fjodor Dostojevskij och kärleken.