Under våren 2022 utspelade sig, den mycket uppmärksammade, rättegången mellan Hollywood skådespelarna Amber Heard och Johnny Depp. Precis när jag tänkte inleda läsningen av John Miltons “Det förlorade paradiset” så vibrerade mobiltelefonen med en notis: “Amber Heard förnekar att hon bajsat i Johnny Depps säng”.
Jag ville skita i rättegången och ta tag i mina uppgifter men den gick oundvikligen att missa. Dramat dokumenterades på sociala medier i realtid med hundramiljontals tittare.
Både Heard och Depp hade anklagat varandra för att under deras förhållande ha misshandlat den andre både fysiskt och psykiskt. I processen hade Depp stämt Heard för förtal och misshandel, och som kompensation för skadorna krävt henne på 500 miljoner kronor. Samtidigt hade Heard, i sin tur, stämt Depp för detsamma och krävt honom på en miljard kronor.
Depp anklagade Heard för att vara orsaken till att han förlorade sin roll som piraten Jack Sparrow i filmen "Pirates of the Caribbean". Detta till följd av att Heard år 2018 hade publicerat en artikel i Washington Post där hon berörde ämnet våld i nära relationer ur ett mycket personligt perspektiv.
“Jag stod upp mot sexuellt våld – och möttes av vår kulturs vrede. Det måste förändras” skrev Heard i sin artikel i Washington Post, 2018.
Det klargjordes fort att den allmänna opinionen stod på Depps sida och det tydliggjordes inte minst under verkställandet av den smutskastningskampanj som genomfördes mot Heard. Depp målades, i media, upp som en charmig vinnare medan Heard skildrades som en manipulativ ond häxa.
Psykologen Melanie Klein benämnde detta kollektiva beteende för splittring, även känt som svart-vitt tänkande. Det är när den kognitiva biasen orsakar en demonisering av den ena parten samtidigt som den andra parten avgudas, utan ett igenkännandet av en gråzon. Klein hade en teori kring att detta beteende får som tydligast uttryck i den symboliska dikotomin mellan Gud och djävulen, men teorin exemplifieras även väl i denna rättegång, där Heard demoniseras och Depp höjs till skyarna.
Däremot förstod jag att både Depp och Heard är mänskliga med djupa brister. Heard diagnotiserades med personlighetsstörningar under rättegången och påvisades ha trakasserat Depp. Samtidigt betonades Johnny Depps långvariga drog- och alkoholmissbruk och under rättegången fick han även sina SMS läckta där det stod om hans önskan att mörda Heard: “Jag ska kn*lla hennes brända lik efteråt för att vara säker på att hon är död.”
Trots den gråa zonen har den allmänna opinionen fallit offer för Melanie Kleins splittring. Minoriteten som kunnat ta sig ut ur geggan och kolla på rättegången källkritiskt har tolkat det allmänna stödet mot Depp som misogynistisk propaganda. Ett hot mot “me too-rörelsen”. Att en kvinna smutskastas och målas upp som en lögnare är trots allt inget nytt i Hollywood.
Allmänhetens dyrkan av Depp och demonisering av Heard har alltså tolkats som ett hot mot feminismen. Möjligen för att rättegången har omvänt det feministiska narrativet att kvinnan är offret till mannens patriarkala tyranni. I det här fallet blev det ironiskt när mannen visades ha fallit offer till kvinnan.
Att omvändningen av narrativet sätts in i en Hollywood-kontext har blåst upp rättegången till ett globalt spektakel som givit upphov till nya dialoger. Djuppsykologen Carl Jung skulle ha tolkat det som en kompenserande fantasi mot det feministiska narrativet. Mannen har blivit offret. Så förklarades domen.
Efter att juryn dömde Heard för förtal mot Depp så fick jag äntligen återvända till John Miltons “Det förlorade paradiset”. Berättelsen är skriven ur djävulens perspektiv och omvänder det kristna narrativet och utmanar det svart-vita tänkandet kring dikotomoin mellan Gud och Djävulen. Den utforskar den gråa zonen och väcker ett starkt obehag hos läsaren som ofta finner sig själv sympatisera med djävulen under läsningens gång.
Den narrativa omvändningen är inget hot mot den originella kristna berättelsen, men en omskrivning som ger en nyanserad helhetsbild av ondska. På samma sätt är rättegången mellan Johnny Depp och Amber Heard inget hot mot feminism, men bara utforskandet av dess gråa zon. Domen visar att våld i nära relationer inte har ett kön.
Med det sagt har jag musik att skriva, föreläsningar att planera, och en hel bokhylla att läsa ut. Den här gången stänger jag av mobilen.