Jag vet ju att det går. Det har gått förut. Det ska höras ett litet "klick" och sedan ska de sitta där. Men inget klickar.
Det är något lömskt med torkarblad. De verkar så förrädiskt lätta att byta.
Till och med när jag desperat har fipplat fingrarna blodiga, varvat med sökande efter instruktioner på nätet, eftersom inga är tryckta på förpackningen trots att där finns gott om plats – och till slut har hittat gåtans lösning så tänker jag fåraktigt för mig själv: "Så dum jag var som inte förstod direkt. Men nu vet jag. Nästa gång kommer det att gå som en dans."
Men tiden går, bladen slits hopplöst ut och innan man vet ordet av larmas det om annalkande snökaos. Så stod jag på garageuppfarten en kväll i början av förra veckan och kliade mitt dumma huvud igen. Det var helt omöjligt.
När jag inte längre kunde känna mina fingrar gav jag upp och gick in för att värma mig.
Innanför dörren låg den nya utgåvan av "Om krisen eller kriget kommer". Jag bläddrade igenom den för att se om där fanns någon vägledning, men utöver en vink om att hela konceptet med torkarblad skulle kunna vara en illvillig desinformationskampanj var där tomt på goda råd, trots att häftet har blivit betydligt tjockare än upplagan från 2018.
Om krisen eller kriget kommer har blivit längre, men det står fortfarande inte ett jota om torkarblad i den. Som om apokalypsen inte kommer med dåligt väder i släptåg. Dålig planering.
Att utöka sidorna kan har varit ett misstag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. I dagarna har lärare och rektorer på landets universitet vittnat om att dagens unga inte längre är läskunniga. De kan inte hantera längre textsjok, där man får dra egna slutsatser, konstaterar en vicerektor. Typiskt. Det är säkert därför mina torkarblad inte kommer med instruktioner.
Det är såklart helt i sin ordning av ungdomen att vara oduglig. Helt säkert kunde generationen före min byta torkarblad i sömnen, lika lätt som jag är förmögen läsa ett längre textsjok. Vi är alla usla på våra egna vis.
Men det finns kamp i generation Z-grynen, även om de inte ids läsa på om exakt hur de ska bära sig åt om vi skulle utsättas för angrepp. När Rusta under förra veckan till rabatterat pris saluförde en kopia av en hårfön som enligt uppgift ska vara särdeles fantastisk utbröt krigsliknande scener i butikerna. Med sådan tåga har vi inget att frukta om utomstående makt kommer för att ta våra ungas papiljotter ifrån dem.
För att få rätt svaj på mittbenan har dagens tonåringar plockat fram papiljotterna ur byrålådan. Det kan framstå som lite fånigt för oss som minns hur våra mossiga köttbergsmorsor gick runt i dem hemma på 1900-talet. Men de går över lik för sina hårvårdsprodukter. Det skojar man inte bort.
Själv utkämpar jag fortfarande min egen strid. De 30 centimeterna snö som skulle komma blev bara ett par millimeter, så jag tog cykeln till jobbet. Det nya bladet hänger alltjämt på hånfull trekvart över torkararmen. Men jag viker mig inte för fienden. Förr eller senare klickar det. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska.