Tyvärr. Tyvärr. Tyvärr. Ett ord vi som arbetar med kultur på sommaren ofta behöver upprepa. Tyvärr, det krockar med ett annat jobb. Tyvärr, vi hinner inte. Tyvärr, vi har ingen som kan jobba då. Så brukar sommaren dekoreras med ett överflöd av konserter, utställningar, festivaler, små bodar med hantverk, teatrar, litteraturevenemang, kulturvandringar, utomhusbio och femton andra odefinierbara arrangemang som ingår i begreppet kultur.
Fy, så bortskämda vi varit som bevakat kulturen. Fy, så bortskämda vi som publik eller deltagare varit. Och nu då, hjälp mig! Visst, visst, det går att se online och det finns initiativ där femtio personer får plats med behörigt avstånd till varandra. Jag beundrar det så. Alla dessa stävsamma. Men det går inte att jämföra att från soffan se en konsert ensam med att trängas på ett klibbigt golv, knuffas hit och dit, någon sjunger falskt (och dessutom fel ord i texten) i ens öra. Dofterna av svett och ölstinkande andedräkt. Närheten, hettan, pulsen som slår hårt i takt med trummornas, basen som vibrerar i ådrorna, en massa av hängivenhet i de bästa stunderna.
Eller den där hänförda tystnaden som uppstår när orkestern spelar samstämmigt, harpans toner sticker ut, porlar över en och rummet upphör att existera. Publiken andas knappt. En slags tvåtimmars, sektliknande upplevelse som är helt klart godkänd och hälsobringande.
Klart vi mår dåligt utan sådant som Skogsröjet, Festival of the Midnight Sun, Augustifesten, operan i Vadstena, buskis i Arkösund, Allsång på slottet, Hugo Parkfestival, barnteatrar med mera, med mera. Tomheten, ekar där publikens jubel och applåder borde dundra. Saknaden är lika stor för alla som arbetar inom scenkonstbranschen. Där finns också en ilska.
För lite sedan skrev 174 artister och andra medarbetare inom branschen ett upprop till Kulturdepartementet och Justitiedepartementet. Där tas Eriksdalsbadet upp, där 650 personer får vistas samtidigt. Antalet på exempelvis ett badhus går att ifrågasätta men givetvis även avståndet människor kan hålla till varandra på en sådan plats. Det här är ju inte precis någon nyhet, men det torde vara lättare att placera exempelvis ett par hundra under kontrollerade former i Louis de Geer-hallen. En fjärdedel av det totala antalet sittplatser är 344,75 (en mycket liten person den där 0,75-procentaren). Fullt möjligt för att vi alla ska överleva. Ingen livsnerv utan konsten.