Fula flickor borde få ta mer plats i böckerna

Vad gör det med en flicka att bli kallad ful av sina föräldrar? Författarna Anna-Karin Palm och Elena Ferrante går båda två modigt in i temat.

Elena Ferrantes roman "De vuxnas lögnaktiga liv" blev nyligen Netflix-serie. I tv-serien spelas Giovanna av Giordana Marengo.

Elena Ferrantes roman "De vuxnas lögnaktiga liv" blev nyligen Netflix-serie. I tv-serien spelas Giovanna av Giordana Marengo.

Foto: Eduardo Castaldo/Netflix

Krönika2023-04-14 12:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

"Skönhet är en av de besynnerligaste fiktioner man kan utsättas för. En berättelse som innehåller många tvång och inte mycket frihet." Orden är hämtade ur Anna-Karin Palms bok "Jag skriver över ditt ansikte" från 2021, där hon tecknar porträttet av sin demenssjuka mamma. Kärleksfulla spillror av en mor som öste sin kärlek över familjen, men som också hade en förmåga att släcka ljuset och stänga av värmen.

Ett av de otäcka ögonblicken i kylan är när mamman gör tydligt att hon är den vackra i familjen i motsats till sin fula dotter. Anna-Karin Palm skriver: "Du sa alltid att jag var så lik far… Syster var lik dig och du var den stora skönheten. Jag var inte vacker. Inte vacker var ett axiom, en grundpremiss."

Som tonåring spinner Anna-Karin Palm sin identitet kring andra saker än att vara vacker. Hon utforskar sin sexualitet och litteraturen. Det vanliga narrativet när en ung kvinna har blivit utdömd som ful är annars att resten av berättelsen ska handla om hur hon sakta förvandlas från den fula ankungen till en vacker svan genom linser, bantning och en diskret makeup.

Fula eller icke-vackra protagonister som väljer en annan väg är inte lätta att hitta. Det är därför en befrielse att även läsa Elena Ferrantes "De vuxnas lögnaktiga liv" från 2020 (som nu också har kommit som tv-serie på Netflix). I denna 1990-talsskildring från ett fattigt Neapel hör 13-åriga Giovanna ett samtal mellan sina föräldrar som hon aldrig borde ha hört. Pappan säger lågt att Giovanna är ful och hennes mamma säger inte emot. Detta blir punkten från vilken hon börjar leva sitt liv på ett helt annat sätt. Som ful tillåter hon sig att strunta i skolan, börja använda grova ord och klä sig utmanande.

Det fadern egentligen menade med att kalla dottern ful är att Giovanna börjar bli alltmer lik hans syster Vittoria som han brutit med för länge sedan. Giovanna blir besatt av sin faster och av sin egen fulhet. Hon hittar en kartong med bilder av pappan flankerad av fastern och på varenda bild är fasterns ansikte dolt av svart tejp. Pappan har raderat henne både bildligen och bokstavligen.

När Giovanna söker upp sin faster slås hon både av hur ful hon är, men också av att hon stundtals inte alls är ful. Hur fulhet och skönhet kan blomma upp och skrumpna bort beroende på hur man ser på en människa. Hon fascineras av att även en ful, dum och elak människa kan väcka kärlek. "Jag uppfattade det som något storslaget och hoppades att hur jag än kom att se ut skulle få den förmågan."

Det litterära temat 13-årig tjej långt före metoo, vars kropp skenar, växer och pockar på mäns uppmärksamhet samtidigt som hon förlamas av sin egen fulhet, är svårt att motstå. Elena Ferrante erbjuder ingen lättnad utan trycker in alla vidrigheter i boken. När Giovanna äntligen blir uppvaktad av ett par män får hon höra att hon har enorma bröst, en fast rumpa och "om man bara lägger en kudde över ansiktet på henne får man sig ett sjyste knull". På samma sätt som med hennes övertejpade faster gör hennes påstådda fulhet att hon inte ska få finnas. Övertejpad, kudde över ansiktet, för ful för ett fuck.

Ändå är Giovanna inte någon som man tycker synd om. Elena Ferrantes bok är full av fula män, kvinnor och barn – och hon låter dem finnas, leva, vara fria och aldrig försöker hon sminka dem vackra. Det är det vackraste jag har läst på länge.