Den senaste tiden har det stormat kring utställningen ”Medlöperi och motstånd – nazismen i Norrköping då och nu” på Stadsmuseet i Norrköping. Utställningen polisanmäldes av SD:s gruppledare i Norrköping, Darko Mamkovic, som starkt ogillade att en tidningsartikel, med en bild på SD:s lokala styrelse, figurerade i utställningen. Bilden plockades bort och museet höll stängt förra lördagen på grund av turbulensen. Darko Mamkovic uttalade sig i en intervju med orden ”Vi kan inte sitta still och titta på medan en tjänsteman går all in bananas” och att kommunens tjänstemän ”formas helt i de vänsterliberala tankegångarna”.
Att reagera på en utställning är inte konstigt, ofta är det rent utav önskvärt. Att ogilla konst är även det en rättighet, precis som det är varje läsares rätt att tycka vad man vill om våra publiceringar. Men att som förtroendevald politiker försöka påverka innehållet i en utställning är något helt annat.
”Kärnan i vår verksamhet är fri och oberoende journalistik”, det är devisen för vårt mediebolag. För många av oss är det okontroversiellt. Vi är vana vid att leva i ett samhälle där frihet och oberoende inte bara gäller journalistiken, utan hela livet. Vi är vana vid en hög grad av frihet. Visst har du själv (åtminstone hyfsat fritt) fått bestämma vad du vill jobba med? Vad du vill tycka och tänka, säga och skriva? Vem (eller vilka) du vill leva med? Vad du vill se på tv, läsa, utöva för idrott, rösta på?
Efter fem år som publisher har en ny insikt börjat ta form i mig: frihet och oberoende kostar. Det är inte gratis. I vårt fall, som mediebolag, innebär det att vi måste klara av att alltid sätta våra uppdragsgivare – våra läsare – i första rummet. Allmänintresset måste alltid väga tyngre än alla andra intressen. Ibland är våra publiceringar obekväma och jobbiga, inte minst för de som granskas. Det måste vi som mediebolag stå pall för. Inte för att det är särskilt roligt att göra enskilda människor upprörda, utan för att det är en grund för din och min frihet och självbestämmande – kort sagt, vår demokrati.
Mamkovic är tyvärr inte ensam om att visa en oroande brist på respekt för just frihet och oberoende. Och det handlar inte bara om Sverigedemokraternas kulturpolitik i Sölvesborg eller de alltmer flagranta påhoppen på public service. Jag har själv de senaste åren fått hantera olika typer av utspel från politiker från flera olika läger som visar en påtaglig glidning när det gäller respekten för yttrandefriheten och oberoendet, till exempel genom att vägra prata med media eller genom att smutskasta enskilda reportrar på sociala medier. Jag vill vara tydlig med att detta gäller vissa politiker, långt ifrån alla. Jag vet att många politiskt aktiva människor, oberoende av politisk färg, också är bekymrade över detta och är mycket tydliga med ett grundmurat ställningstagande för kulturens och medias frihet och oberoende.
Det kan tyckas handla om petitesser. Vad spelar det egentligen för roll om en bild försvinner från ett museum? Eller om en politiker luftar nedsättande åsikter om media? Är det någon mer än kulturinstitutionerna, konstnärerna och medierna själva som behöver bry sig?
Jag är helt övertygad om att vi alla behöver bry oss. Om man det allra minsta värdesätter att få tycka och säga vad man vill, tro på vad man vill, leva med vem man vill – då är detta en gemensam angelägenhet.
Anna Lindberg är publisher för Öst Media