Miljön är en vanlig svensk, vintermörk skog. Ljudeffekterna signalerar hot och fara. Varelsen som uppenbarar sig kliver rakt ut ur en mardröm.
Det är bara Fia Kempe från Linköping som presenterar sitt nya alter ego i The Great Discords nya låt, men det är effektivt som satan. Och det är den senaste pånyttfödelsen i en fin Linköpingsk tradition med mystiska maskerade artister, efter Märvel, Ghost och Priest. Dessutom är låten så spännande att den bryter ner mitt medfödda motstånd mot metal. Jag vill höra – och se – mer av The Great Discord.
"Ibland är lösningen faktiskt att gömma sig lite", skrev Christel Valsinger i sin krönika förra lördagen. Hon ifrågasatte fixeringen vid det personliga och autentiska, och framhöll möjligheten att våga ställa sig på scenen när man slipper vara sig själv. Jag håller med.
"Äkthet" brukar premieras. Okonstlade artister som sjunger direkt ur hjärtat. Eller hiphoppare som både rappar om kriminalitet och misstänks för brott, som Yasin som inte kunde ta emot sin Grammis i torsdags eftersom han sitter häktad.
David Bowie brydde sig aldrig om någon äkthet. Han rusade rastlöst från roll till roll – Major Tom, Ziggy Stardust, Aladdin Sane, Halloween Jack, The Thin White Duke – och satte större spår i musikhistorien än de flesta.
Min första idol, Johan Kinde i Lustans Lakejer, sjöng om uppdrag i Genève och Moskva, men skrev sina texter på pendeltåget från Åkersberga till gymnasiet i Stockholm.
Jay-Jay Johanson har just gett ut sitt trettonde album med sånger om olycklig kärlek, men egentligen heter han Jäje Johansson och är gift med en belgisk fotomodell.
Joakim Berg i Kent har rört vid många hjärtan med sina texter. Sånger som "Generation Ex", "Beredd på allt" och "Den andra sidan" tecknar bilden av en separation. Men en snabb sökning på nätet avslöjar att han fortfarande bor tillsammans med samma kvinna som han alltid gjort.
Gary Numan slog igenom som paranoid android 1979. På nya albumet "Intruder" sjunger han ur självaste Jordens perspektiv: sånger från en sargad, hotad planet till en slarvig och svekfull mänsklighet. Klimathotet är kontexten men texterna är inga politiska pamfletter. Som alltid ikläder sig Gary Numan en påhittad roll, men känslorna är verkliga och universella, och kan appliceras på valfri relation:
"Wherever you are, you'll be in my heart forever."