Zlatan Ibrahimovic var en av gudarna i italiensk fotboll när han spelade i Milan.
Zlatan Ibrahimovic självbiografi heter ”Jag är Zlatan” och pryds av en bild på honom själv i helfigur mot en bladguldsfärgad bakgrund. Den ikonografiska stilen är nog medveten – om referensen till det hebreiska gudsnamnet "Jag är" också är det låter jag vara osagt.
Boken kom ut på hösten 2011 och jag suckade irriterat när jag fick den i min hand: ”Typiskt Zlatan...” Ständigt denna kaxighet, på gränsen till hybris. Sedan kunde jag inte hålla mig, utan började skratta: ”Typiskt Zlatan!” Hans charm, och briljansen på fotbollsplanen, har alltid gjort det lättare att överse med hans sämre sidor.
Zlatan Ibrahimovic har precis gjort mål för Juventus under en match mot Livorno 2005.
Men blinkningen till kristna ikoner är egentligen inte överraskande, för det heter ju ibland att fotboll är religion – och om det är sant måste väl de största spelarna vara som gudar? Den slutsatsen drar Zlatan själv redan i självbiografin. Här återkommer han ofta till hur särskilt spelarna i Italien betraktas som gudar. Det är något han verkar trivas med; uppskattningen göder hans ego.
Zlatan Ibrahimovic under matchen mellan Sverige och Portugal i Stockholm 2013.
Men han använder det också för att bygga varumärke. Ett tidigt exempel dyker upp till synes spontant, när han pratar med en svensk journalist inför matcherna mot Portugal 2013. Reportern frågar vem som kommer att vinna. ”Vad som händer, det är det bara Gud som vet”, svarar Zlatan. ”Och han är ju svår att fråga…” konstaterar journalisten, och får blixtsnabbt till svar: ”Du frågar honom nu”.
Zlatan Ibrahimovic, en fotbollsgud i Manchester 2016.
Han ler, han skämtar – men han fortsätter använda det. När han flyttar till Manchester United i England säger han: ”I won’t be the King of Manchester, I will be the God of Manchester.” Och när han spelar i Los Angeles och basketspelaren LeBron flyttar dit skriver han på twitter: ”Now LA has a God and a King!” På hans instagram-konto finns en rad olika inlägg där han kallar sig själv ”God”.
Zlatan Ibrahimovic, en gud på palnen när han spelade i Los Angeles Galaxy 2019.
Zlatan Ibrahimovic med en kropp som en grekisk gud när han spelade i Los Angeles Galaxy 2019.
Det är ploj och på skoj – men ändå inte.
Fixeringen vid kändisar är ett av de mest gåtfulla inslagen i vår kultur. Varför är så många så intresserade av de här människorna? De är trots allt bara vanliga människor, ändå kretsar allt kring dem. De är ständigt i blickfånget och dit de pekar tittar vi. Om man vill dra uppmärksamheten till något – vattenbrist i Afrika, förtrycket av någon minoritet eller lanseringen av en ny produkt – görs det enklast med hjälp av en kändis.
Författaren Tim Wu menar att det handlar om vår eviga längtan efter transcendens; efter det som går utöver det normala och förtrollar vardagen. I vår kultur har kändisarna den rollen. Det känns som att de lever i en annan sfär och en del av dem har också förmågor som verkar övermänskliga. Dessutom deltar de i den realtidsmytologi som utspelar sig i media. När de kliver ner från sina höjder och rör sig bland oss vanliga dödliga är det som att en flik av himlen – något slags himmel – landar. Det skapar förundran, hänförelse och ibland kaos.
I det gamla Europa hade helgonen denna roll. Berättelserna om deras liv är fulla av exempel på att gränsen mellan himmel och jord löses upp. Mirakulösa händelser och tecken av olika slag inträffar. Men i deras liv var heligheten förknippad med dygd, och så är det knappast i den moderna kändiskulten. Kändisarna är inga helgon, och de kan naturligtvis inte heller jämföras med de monoteistiska religionernas allsmäktiga Gud. I stället påminner de om de grekiska gudarna. De är inte allsmäktiga, men lite mäktigare än oss ”vanliga dödliga”. Vackra, starka och charmiga – men ofta också självupptagna, lättkränkta och indragna i diverse intriger och skandaler.
Joel Halldorf är Bestorpare, kyrkohistoriker och skribent.
Zlatans sätt att tala om sig själv som gudomlig visar att han har knäckt kändisskapets kod i vår tid. Intuitivt förstår han att det handlar om vårt sökande efter något större än vardagen. Vår törst efter helighet är en genuin del av vår mänsklighet – men den är också väldigt lätt att exploatera. I vår tid kan den användas för att bygga varumärken och sälja mer produkter och reklamsamarbeten.
Kanske är skälet till att Zlatan har varit så ovillig att lämna fotbollen att det bryter illusionen? För gudar åldras ju inte; de tvingas inte lägga skorna på hyllan på grund av efterhängsna skador. Men nu har verkligheten nått ikapp Zlatan, som den till slut alltid gör med oss människor. Det betyder dock inte att sagan är över – tvärtom.
Nu är hans karriär historia, men den håller redan på att återfödas som myt.
Joel Halldorf är Bestorpare, kyrkohistoriker och skribent, aktuell med boken "Bokens folk"