"The Beatles". Det är ju vad den egentligen heter, men när man pratar om skivan som tidernas mest betydelsefulla band släppte den 22 november 1968 så brukar den kallas ”The White Album”. Det är fortfarande ett album som fascinerar. Inte minst med tanke på att det var uppföljaren till ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”, som släpptes året innan. Att detta var något helt annat signalerades redan med det helvita konvolutet, en nästan total motsats till det färgsprakande och myllrande ”Sgt Pepper”–omslaget.
Inspelningen av plattan blev utdragen och turbulent. Det var vissa spänningar i den tidigare så sammansvetsade gruppen, Ringo Starr tröttnade så pass att han lämnade bandet en kort period. Medlemmarna kom och gick, spelade ofta in var för sig och gjorde i flera fall sina egna låtar. Och resultatet blev ett mycket spretigt dubbelalbum, vilket också är dess styrka. Här finns lekfullhet, experimentlusta och – framför allt – oerhörda konstraster. Snärtig pop, tung rock, blues, knäppa infall, psykedelia, akustiska spår och konstmusik. Lyssna bara på öppningen, med Paul McCartneys Beach Boys-flirt ”Back in the USSR” som rinner över i John Lennons drömska ”Dear Prudence”. Här finns den tralligaste av alla tralliga låtar, ”Ob-la-di, ob-la-da” och avgrundstunga ”Helter skelter”, fjäderlät orkestrerad pop i "Martha my dear" och råa "Yer blues". Om man ska nämna några av de 30 spåren.
Nu firar man bland Beatlesfans världen över, en skara som märkligt nog bara verkar växa med åren, trots att bandet splittrades 1970. Inför jubileet har man nämligen släppt en ny matig box med outgivet material: alternativa tagningar och jam sessions från studion, men också hela plattan i en ny mix. Spännande förstås, men samtidigt kan vara jag lite tveksam till att man går in och "pillar" för mycket, även om det är Giles Martin – son till originalproducenten George Martin – som ligger bakom den nya versionen. Det är lite som o m att gå in och klottra på en klassisk målning.
Däremot är det övriga innehållet i boxen, som även finns på Spotify, högintressant för många Beatlesfans och de släppta inspelningarna ger en spännande inblick i det kreativa och historiska arbete som pågick i Abbey Road-studion 1968.
Det är möjligt att "The White Album" hade tjänat på att bantas ner en LP, något som ofta diskuterats. Det hade sannolikt blivit en starkare helhet, men samtidigt är det befriande med denna otyglade musikaliska tripp. The Beatles hade nått en nivå då det kunde göra precis vad de själva ville. Och det gjorde de.
De fem bästa spåren på plattan:
“Dear Prudence” – Psykedelisk pärla av Lennon, snyggt arrangerad psykedelisk pop som låter mycket 1968, skriven under gruppens tripp till Indien.
”While my guitar gently weeps” – George Harrison bjöd in polaren Eric Clapton att spela gitarr på denna skönt släpiga och stämningsladdade rocklåt.
“Julia” – John Lennon vågade vara mer personlig än någonsin när han sjöng om sin bortgångna mamma och om sin kärlek till Yoko Ono, ”Ocean child”, i denna vackra sång.
”Helter skelter” – Kanske Var McCartney trött på att bli betraktad som ”den snälle Beatlen” när han gjorde denna kakafoniska och skuvade hårdrockslåt.
“Blackbird” – Han har gjort många fantastiska melodier, Paul McCartney, och den här akustiska tvåminuterslåten är en av de allra finaste.