Det var en lummig junikväll i Vadstena och Gamla Teatern var fullsatt.
Har du besökt Vadstenas Gamla Teater? Det hade inte jag gjort innan i söndags. Men oj, vilken fantastisk plats. Det har gått 200 år sedan den invigdes och otroligt nog ser den ungefär likadan ut som den gjorde då. Det kan väl inte finnas en bättre scen i Östergötland att framföra Gunnar Wennerbergs "Gluntarne" på? Den klassiska sångcykeln är ungefär samtida med lokalen och matchar i all sin intima folklighet träbänkarna på teatern. Speciellt när Vadstena klätt upp sig i gyllene sommarskrud denna ljumma junikväll.
"Gluntarne" har sitt ursprung ur Gunnar Wennerbergs egna studietid i Uppsala och består av 30 duetter för bas och baryton. Sångerna är, så att säga, studentikosa och handlar således framför allt om humor, alkoholromantik och (bristen på) tjejer. Men sångerna är även en fin skildring av manlig vänskap. Sångcykeln är nämligen utformad som dialoger mellan de två studenterna "Glunten" och "Magistern" som delar livsglädje, studieångest och hjärtesorg med varandra.
Rollerna görs av Gustav Johansson (bas) och David Risberg (baryton), uppbackade av pianisten Ludvig Nilsson. Alla tre är tidigare elever vid Vadstena Folkhögskola men som i dag arbetar som musiker på hög nivå.
Ridån går upp och pianisten Ludvig Nilsson väcker de båda "studenterna" med cymbalklang.
Och nu är det dags för mig att börja hylla den här uppsättningen, för det var sannerligen en magisk kväll i Vadstena. De båda sångarna gör en fantastisk insats där fokus hamnar på dialogen, samspelet och skådespeleriet snarare än att följa notbladet perfekt (vilket de lyckades med ändå). Det märks inte minst på publikens skratt och applåder. 175 år gamla sånger på gammelsvenska borde vara svåra att förmedla på ett aktuellt sätt, men på något sätt lyckas Gustav Johansson och David Risberg uttolka de båda studenternas kval och lycka över sekelgränserna. Det är svårt att vara en skön kille på 1800-talssvenska men under uppsättningens gång känner jag mer och mer att jag gärna skulle ta en öl med Glunten och Magistern, tack vare sångarnas rolltolkning. Och när studenterna kliver ut bland teaterns bänkar och tränger sig runt bland publiken så känns det som att vi alla blir en del av deras nattliga, porterstinna promenad.
Gustav Johansson påminner lite om skådespelaren Martin Ljung, gänglig och med en mullrande, men klangfull, basröst. David Risbergs klara och stark barytonstämma imponerar, kanske allra mest i solosången "Magisterns flamma". Men ändå är det skådespeleriet som imponerar allra mest. Uppsättningen är regisserad av Vadstena-Akademiens avgående konstnärliga ledare Nils Spangenberg och det är tydligt att det finns en tanke och tro bakom framförandet. Det märks i den välavvägda rekvisitan och kulissen men framför allt i dramatiseringen. När Magistern lutar sitt huvud mot Gluntens bröst och vilar i hans famn ger det en fysisk ömhet mellan de båda vännerna som suddar ut gränsen mellan eros och philia. Det är närhet och ömhetsbetygelse utan att sätta etiketter.
Applåderna ville inte ta slut denna söndagskväll och ensamblen passade på att även hylla regissören Nils Spangenberg.
Efter 50 minuter är framförandet till min förtret över och applåderna vill inte ta slut. Som kulturskribent går man av förklarliga skäl på en hel del föreställningar, men jag måste säga att den här söndagskvällen i Vadstena är en personlig kulturell höjdpunkt för 2024.