Hur är det att leva som författare i Sverige 2023? Dagens Nyheter låter i en ny artikelserie en rad författare svara på frågan. Först ut var Anna Axfors (21/8) som i stället dock svarade på hur svårt det var för henne att bli författare. Eller "svårt" är kanske att ta i eftersom hennes svar var: "Det var så himla lätt."
Svaret är provocerande. Det provocerar på samma sätt som när någon i dessa dyrtider påstår sig lägga ynka 600 kronor i månaden på mat. Svaret utmanar eftersom det anses – och bevisligen också är – ohyggligt svårt att bli författare. Och med att bli författare menar jag liksom Anna Axfors inte att få ett spontanmanus antaget hos ett traditionellt förlag, vilket i sig är så pass svårt att det nästan är omöjligt. Jag menar att bli sedd som författare av kulturetablissemang såväl som gemene kulturtant, bli recenserad på de stora kultursidorna, inbjuden till Bokmässan, intervjuad av rikspressen, medverka i "Babel" och allt annat som har blivit obligatoriska moment på vägen för att bli en riktig författare.
Drömmen om att bli författare dröms av många och det finns en hel industri som kapitaliserar på den drömmen. Kurser och coacher finns i överflöd liksom de nyligen friskt debatterade hybridförlagen som erbjuder aspirerande författare att mot en summa "förverkliga drömmen". Men inte blir man någon riktig författare bara för att man kan vifta med en bok utgiven på ett hybridförlag. Visst kan man med lite tur tjata till sig en intervju i lokaltidningen – man kan till och med bli invald i Sveriges Författarförbund – men någon riktig författare blir man inte. Åtminstone inte i ögonen på etablissemanget eller ens kulturtanterna. För detta krävs mycket mer. Och ska man ha minsta lilla chans är det nästan alltid ett måste att ett traditionellt förlag – litet eller stort – har ställt sig bakom dig och din bok.
Hur blir man då en riktig författare? En sådan som blir utgiven på ett riktigt förlag och får gästa "Babel". Anna Axfors dra sig till minnes att Joyce Carol Oates någonstans ger rådet att "lämna böckernas värld" och skriver under på det. Kerstin Ekman ger intressant nog det totalt motsatta rådet i sin nya och vitala essäbok "Min bokvärld". Ekmans råd är att läsa böcker. Närmare bestämt bra sådana.
Författarråd finns det lika många som det finns författare i litteraturhistorien. De ska tas med en nypa salt eftersom de alltid är efterhandskonstruktioner och inte sällan välformulerade lögner. Det som råkade funka för Joyce Carol Oates eller Kerstin Ekman kommer inte nödvändigtvis att funka för dig. Dessutom ska man aldrig underskatta turen och slumpen, liksom att vara rätt i tiden och passa utgivningen.
Men måste man vara en riktig författare? En sak som jag har funderat över är varför litteraturen till skillnad från andra konstformer inte blommar på amatörområdet. Jag kan gå och lyssna på ett amatörband fler dagar i veckan om jag vill, och nästan lika ofta besöka en ny amatörutställning, men på litteraturevenemangen är det nästan alltid riktiga författare på scenen.
Varför tillåter inte litteraturen några glada amatörer? Svårt att säga. Men kanske kan en livskraftig amatörgren nu växa fram tack vare hybridförlagen. Fast då måste förstås amatörförfattarna acceptera att de är just amatörer. Och publiken inse att det inte är synonymt med att vara en dålig författare.