Den sjuåriga flickan Sadia Shirzad gör sin läxa i Kabuls utkanter före talibanerna etablerade sitt "islamiska emirat" året därpå.
Nu går hon istället i femte klass i vår kuststad i Massachusetts. Över hela skolan sitter lappar med ord på engelska och hennes modersmål för att hjälpa henne lära sig det nya språket.
”Hon log mot mig idag!”, berättar min sjätteklassare hoppfullt.
I en stad med få invandrare och ett överflöd av vajande ukrainska flaggor har den afghanska flyktingfamiljen med sina 13 barn blivit kändisar. Intresset har varit så stort att deras värdar vädjat till allmänheten om att ge dem lugn och ro.
Åsynen av familjen och alla barnen har plötsligt satt ansikten på de svarta nyhetsrubrikerna medan bilderna från det katastrofala amerikanska tillbakadragandet från Afghanistan och det vedervärdiga kriget i Ukraina tärt på själarna i villaidyllen. Och det är som om alla i staden intalat sig att kan vi bara hjälpa den här familjen så är allt gott i världen.
När ryktet sprids om familjens ankomst mitt i mörkaste vintern börjar operation insamling. Om de nu ska inhysas i kyrkans källarvåning ska de åtminstone inte sakna något väsentligt. När allt är färdigt lägger eldsjälarna ut bilder på Facebook. Bäddade sängar, soffor med filtar och kuddar, husgeråd, kläder i alla storlekar, skor i långa rader. Här ska de väl trivas?
Vår nyblivne borgmästare, en trebarnspappa som dagligen livesänder uppdateringar om allt han hittar på, hälsar personligen familjen välkommen. Ett par månader senare, när solen äntligen börjar värma, bjuder han in dem att fira "Nowruz", en högtid som inleds den första dagen på det afghanska nyåret och som talibanerna efter sitt återtåg givetvis förbjudit. Iklädd en böljande, broderad klänning fångas mamman i familjen på bild.
“Så underbart att de kommit till oss!”, utropar en jämnårig kvinna i kommentarsfältet på Facebook.
Afghanistans nationella flickfotbollslag tränar i Lissabon efter att ha blivit evakuerade med sina familjer dit i september förra året.
En solig lördagsmorgon får jag syn på Hadya vid fotbollsplanen. Hon är tunn med lockig hästsvans och en pillemarisk uppsyn. En insamling har försett henne och alla syskonen med fotbollsuniformer och skor. Men hon har glömt benskydden. Motståndarlagets coach letar febrilt och fiskar till slut fram vad hon behöver. Medan vi står där och tittar får vi höra att hennes lillebror briljerar i en annan match och redan gjort tre mål.
Nu är det Hadyas tur att spela. Och på sidlinjen står vi och ropar lycka till.
Ulrika G. Gerth växte upp i Åby och bor sedan många år i nordöstra USA