Som jag njutit i tv-soffan senaste veckorna. Tv-tablån har svämmat över med filmer av lättsmält karaktär. ”Miss Secret Agent”, ”13 snart 30” och ”Forrest Gump”. Hur kan något så dåligt samtidigt vara så befriande? När verkliga livet inte är speciellt sexigt är det skönt att sjunka ned i en filmvärld som inte kräver så mycket antar jag. Jobb, regeringsbildning, envisa förkylningar och inskolning av barn. Det finns inte så mycket hjärnceller över till smart och krävande kultur just nu. Det är inte heller någon tillfällighet att den här typen av filmer dyker upp i tablån kring jul och nyår. Vi behöver runda av julmaten, allt intensivt umgänge med släkt och nya nyårslöften med skräpfilm helt enkelt. Ju mer jag har fått serverat, desto mer har jag velat ha. Både Netflix och HBOs utbud har dammsugits i jakt på lagom dåliga filmer. Netflix som nu också slängt på sig filmskaparmantel har till min stora glädje satsat krut på den annars just nu åsidosatta genren tonårsfilmer. Den som inte smälter av ”Till alla killar jag gillat”, ja den är nog död på insidan.
Pojkvännen rullar ögonen åt mina filmval vilket bara intensifierar mitt behov. Hans hårda kategorisering av många av filmerna belyser en intressant genusaspekt. Så fort det finns en eller flera tjejer i huvudrollerna tillhör de automatiskt den fluffiga genren ”tjejfilm” enligt honom. Speciellt om det handlar om kärlek på något vis. Tjejfilm. Han säger det på ett speciellt sätt också. Betonar tjej som något… sämre. Jag har försökt vända på diskussionen. Säger killfilm till filmer med mest män i och ja, hårdkokt action. Men det faller platt. Våra diskussioner fortsätter.
Ja och så är det ju en annan sak med kvinnor i filmvärlden. Det är inte alla kultfilmer som åldrats med värdighet. Faktiskt är det så att visa bra dåliga filmer inte tåls att ses i vuxen ålder. ”Polisskolan” såg jag första gången som barn och jag minns den som urrolig. Nu har jag svårare att köpa filmens kvinnosyn. Jag kan fortfarande skratta åt en del skämt, men där det görs på bekostnad av prostituerade och kvinnor som måste vara nakna för att få synas framför kameran fastnar skrattet i halsen. Så, efter att ha genomlidit ”Polisskolan” pustade jag ut och tänkte att det är skönt att vi har kommit längre. Någon dag senare i jakt på en rolig film satte jag min förhoppning till ”Office Christmas Party” från 2016 men stängde av efter någon halvtimme. Den innehöll i princip exakt samma unkna skämt men i modern tappning. Den här genren av dåliga filmer hoppas jag dog med metoo- uppropet i filmbranschen.
Emelie Fredriksson skriver krönikor var fjärde vecka