Ruben Östlund kan blir stor Guldbaggevinnare med sin redan prisade film "The Triangle of Sadness".
Östlunds film ”Triangle of Sadness” leder med nio nomineringar mot Salehs sju för ”Boy from Heaven”. Jag håller ändå starkt på den senare som dessutom nominerats till Sveriges bidrag till Oscarsgalan.
Saleh visade sin stil och träffsäkerhet med känsla för miljön i Kairo med föregångaren ”The Nile Hilton Incident”. Även då spelade Fares Fares den slitna polisrollen med perfekt trovärdighet. Korruptionen, den vansinnigt galna gatuträngseln, hettan och trycktemperaturen är farlig och fysiskt påtaglig.
Salehs nya film är visserligen svalare och lugnare, men oerhört skickligt iscensatt. ”Boy from Heaven” är laddad med en ovanlig och överraskande kombination av minimalism och strängt skruvad religiös-politisk thriller. Islam eller islamism i Egypten är inte att leka med. Skildringarna av auktoritära koranläsningar och maktutövarnas argumentation känns väldigt påläst och äkta, vilket ökar sanningshalten hos filmens kritiska anslag. Ämnet har en internationell tyngd och aktualitet. Här nedbrutet och koncentrerat kring en nyrekrytering av en fattig fiskarpojke.
Östlund å sin sida arbetar med helt andra metoder och anslag. Han är något av en Rubens – 1600-talets store barockmålare med överdådiga scenografier. Hellre fläska på lite för mycket än för lite. Egentligen tyckte jag bättre om Östlunds tidigare filmer, när han hade mindre budget och arbetade med små medel.
Hans blick för små, konkreta och sociala relationer var utmärkt, något han visade i till exempel ”De ofrivilliga”. Här gestaltas gruppens påverkan på individen och tvärtom. Inkänning och humor. Helst kommer jag ihåg scenen under lärarrummets fikapaus. En grupp pratar på ohämmat och spontant. Plötsligt bryter en enda person sönder hela stämningen med att kommentera hela det sociala samspelet. Pinsam tystnad. Det blir alltid kört när någon sätter sig på höga hästar och metakommenterar det som pågår.
Med tiden och med större budgetar har Ruben Östlund blivit alltmer storvulen och övertydlig i sina filmer. Han vräker på och gastar högt. Visserligen får han in många fullträffar. Men schabloner och populism staplar upp sig. Som i ”Turist”, där mannen entydigt pekas ut som feg familjefar och smitande skurk. Inga komplikationer. En alltför billig seger.
Likadant i konstsatiren ”The Square”. Hur lätt är det inte att peka finger åt konstbranschen. Visst, det finns mycket att kritisera, men då ska det göras med spetsigare vapen. Östlund rumlar på. För övrigt kan man fråga sig varför det nästan aldrig finns någon människokärlek och värme i hans filmer? Han förlöjligar och driver med alla. Det måste förekomma rollfigurer i film och litteratur som man kan identifiera sig med och känna för. Icke så hos Mr Östlund.
I sin nya film ”Triangle of Sadness” kammar han inledningsvis hem många dråpligt roliga poänger. Speciellt minnesvärda är scenerna precis i början när lyxskeppet börjar gunga och studsa på vågorna. Samtidigt ska en fabulös, gourmet-middag avnjutas är det tänkt. Folk börjar bli sjösjuka och maten på tallrikarna börjar te sig alltmer grotesk. Vilka obetalt komiska ansiktsuttryck! Begreppet ”spyfilm” har här fått ett nytt ansikte – sällsynt fult och fullt ut sedan ”Brakfesten” på sin tid (1973).
Östlund är en vulgomästare – om man så vill. Här trivs han bäst. Men räcker det?
I filmens andra del verkar det som om både pengar och idékapacitet helt tog slut. Ett litet överlevande sällskap har flutit iland på en till synes öde ö. Det blir en helt annan film med ett annat manus som skulle kunnat likna något av ”Flugornas herre”. Ruben Östlund har blivit klart överskattad på senare år.
Charlbi Dean Kriek och Harris Dickinson i Ruben Östlunds "Triangle of Sadness".
Sådana här stilbrott och övergrepp på stringens och innehåll gör sig Saleh aldrig skyldig till. Han håller hårt i tömmarna och låter inspirationens travhästar löpa på med spända tyglar. Därmed ökar han energin. Undertexternas kärva sälta känns på tungan och bildspråkets koncentration är skönt att skåda.
Christer Fällman.
”Boy from Heaven” är tvivelsutan ett mästerstycke som filmkonst. Suveränt lyhörd instudering av alla skådespelare, ett oerhört aktuellt politiskt-religiöst tema, skickligt foto och en rytm som både är lugn och farligt apterad. Därför hoppas jag att den filmen får mest uppmärksamhet på Guldbaggegalan ikväll. Och att den segervisst går vidare ut i världen. En högst angelägen och maktkritisk film som borde stämma alla till eftertanke.