Varför vissa festivaler anses bättre och finare än andra trots att innehållet ärligt talat ofta är likartat?
Här i vår lilla del av landet får det såklart extra stora konsekvenser eftersom en comeback av för Bråvalla Festival känns mer och mer osannolik under rådande konkurrenssituation. Kanske fanns det seriösa planer på att 2018 faktiskt bara var en paus precis som det hela tiden sagts från officiellt håll men beskedet att världens största livearrangör Live Nation lägger den ambulerande megafestivalen på samma datum som Bråvalla tidigare mutat in gör möjligheterna till en comeback mycket, mycket små. Ur den synpunkten kan man utan tvekan konstatera att Live Nation vann det konsertkrig som rasat mellan de båda arrangörerna sedan FKP Scorpio etablerade Bråvalla 2013. Även om det blev en publiksuccé från start så har motståndaren hela tiden kontrat med tyngre och tyngre bokningar på samma datum som Bråvalla. Etableringen av Lollapalooza kan liknas vid det sista avgörande slaget i den maktkampen.
När tyska festivaljätten FKP Scorpio, (jodå det är också ett mycket stort företag men ändå långt från Live Nations ekonomiska muskler), landade sitt festivalmonster på gamla F13 i Norrköpings utkanter visste upprördheten på sina håll inga gränser. "Kommersiell cirkus", "Själlöst" och "Svenne Banan-festival" var vanliga synpunkter. Allt som oftast kom kritiken från antingen storstadsbaserade journalister eller festivalrävar som tycker den svenska festivalhistorien peakade någon gång vid Hulingens strand på Hultsfredsfestivalen i början av 90-talet. Ofta en kombination av dessa kategorier, vilket kanske inte är så konstigt eftersom tidsperioden sammanfaller med nöjesjournalistikens sista storhetstid då makten, inflytandet och skribenternas stjärnglans aldrig varit större. På 2010-talet för den sjävcentrerade nöjesjournalistiken en tynande tillvaro och ingen bryr sig längre om Expressen Fredag utser någon till Veckans Babe... Tack och lov.
Därmed inte sagt att allt med Bråvalla var frid och fröjd. En del kritik har absolut varit befogad. Mycket praktiska saker strulade de första åren och artistutbudet under den sista upplagan var verkligen långt ifrån godkänt för en festival med ambitionen att vara störst i Sverige. När fyllecampingen är den största publikmagneten borde man förstått att nånting var fel. Den våg av sexuella trakasserier som drabbade i stort sett alla stora publika arrangemang i landet hade FKP Scorpio heller ingen strategi att hantera.
Den gamla tidens festivaler, som Hultsfred och efterföljaren Peace & Love, som seglar under nån slags ideell flagg kommer aldrig att ekonomiskt kunna matcha varken Bråvalla eller Lollapalooza med tanke på dagens gager och allt större krav på förskott. Att med nåt slags ideellt alibi ständigt hamna i konflikter om uteblivna eller försenade löner och gager är dessutom både extra respektlöst och falskt. Det finns helt enkelt ingen anledning att sakna det.
Det ska bli intressant att se hur Lollapalooza utvecklas över tid. Hur mycket pengar och resurser kommer Live Nation att pumpa in när de inte längre behöver anstränga sig och är herrar på täppan? Tiden får ge oss svaret. Sweden Rock, (för övrigt också under Live Nation-paraplyet) då undrar vän av ordning? Tja, den är sitt eget universum och kommer med all sannolikhet överleva alla andra. Åtminstone till dess att de stora band som lockar massorna dör av ålderdom. Även om hårdrocken som genre förmodligen aldrig kommer att dö så borde återväxten av nya band med arenapotential oroa även den mest inbitna hårdrockare.
Micke Pihlblad är Kulturchef för Östgöta Media och skriver krönikor var fjärde vecka.