Det var den tuffaste deltävlingen, med tre givna finalartister och bara två finalplatser. Wiktoria repriserade förra årets succékoncept och gladde publiken med ännu en Avicii-country-macka. Obegripligt att inte fler artister tar sig an denna svenska nationalgenre.
Jon Henrik Fjällgren hade årets hittills bästa tonartshöjning och repriserade landets näst mest folkkära genre med sin etno-new-age.
Loreen valde budskap och konstnärlighet framför kommersiellt trams (till exempel refräng), men ändå: klart att hon skulle gått till final. Som artist är hon överlägsen, och numrets tidsresa genom Loreens liv och med de små passningarna till nutidsfenomen som näthat och nazistmotstånd är inte bara det mest händelserika sen Sean Banan utan också ett av de snyggaste jag sett i Melodifestivalens historia.
Nåja. Grattis Linköping får vi väl säga. Loreen kommer på lördag, och tar med sig Axel Schylström. Norrköpings skönsjungande vinnarskalle bör rimligen få rejäl support i Saab Arena. Han förvaltade sin Magnus Carlsson möter Oskar Linnros-dänga väl, även om jag nog får tillstå att han är en klart större sångare än dansare.
Vem som vinner i Friends Arena? Tja, det här borde kratta vägen för Nano, men jag vägrar att räkna bort Loreen riktigt ännu. Nu får tv-publiken chansen att se numret ett par gånger till och det lär det inte förlora på. Det vore fucking beautiful, som det heter numera.
Fotnot: Texten i den här krönikan har redigeratats.