“Har du ordnat pass till dina barn så ni kan fly om demokratin faller?”
Det är en vacker höstdag i Massachusetts och vi står och tittar på våra 7-åringar som spelar fotbollsmatch iförda obligatoriska munskydd. Mamman som ställer frågan är liksom hela min vänkrets en progressiv demokrat och övertygad om att landet står inför kollaps om Donald Trump vinner valet. De delar uppdateringar på Facebook med titlar som “10 saker du måste veta för att stoppa en statskupp” och “Till alla er som sa det inte kunde hända här” med en bild på Trump och Hitler.
Trump-sidan är lika uppjagad. De varnar också för att Tredje Riket är nära (“Vi har 40 dagar kvar att rädda landet!”) men i deras värld väntar ny-maoister i kulisserna, redo att likt nazisterna under Weimarrepublikens sista dagar, svepa makten från USA:s egen Paul von Hindenburg – demokraternas presidentkandidat Joe Biden.
Kanske hör överord om undergången till varje presidentval. Men det känns annorlunda den här gången. Mer febrigt och intensivt. Extremt politiskt positionerande gör sansade diskussioner nästintill omöjliga.
För den som på allvar tror att Trump är en diktator à la Kim Jong-Un är det naturligtvis svårt att se hans anhängare som annat än fascister. För den som seriöst hävdar att covid-19 är livsfarligt för barn är tanken på att öppna skolan givetvis anledning att hyperventilera. För den som är övertygad om att alla poliser är rasister är krav på att avskaffa polisväsendet en förståelig reaktion.
Men när premisserna för ovanstående argument enligt alla objektiva mått inte är förankrade i verkligheten blir de svåra att ens bemöta. Istället förvandlas varje överdrift till ammunition i striden om vilken sida som kan fördöma den andra hårdast. Och de verkliga problem (Trumps nyckfulla temperament, covid-restriktioner, polisiärt övervåld) som faktiskt döljer sig i den upptrissade retoriken blir inget annat än politiska triggers.
Ingenstans är polariseringen lika uppenbar som när det gäller skoldistriktens beslut att öppna eller hålla skolorna stängda under pandemin. En studie visade att beslutet inför höstterminen avgjordes mer av distriktens stöd för Trump i valet 2016 än faktiska virusnivåer. Ju mindre stöd, desto större risk att skolan hålls stängd även om andelen positiva fall ligger långt under WHO:s rekommendationer för att öppna. (I grannkommunen demonstrerade lärarfacket med likkistor)
”Det känns nästan dåraktigt nu att prata om data,” menar en epidemiolog i tidskriften The New Yorker. ”Beslutet skulle inte fattas baserat på data utan politik.”
I ett sådant klimat blir även munskydd föremål för storbråk. Medan demokraterna lanserat munskydd som en magisk universallösning på pandemin, stretar republikanerna envist emot (“Vuxendagis!”). Biden har till och med utlovat ett nationellt mandat för munskydd på samtliga medborgare.
Mitt mellanmjölksförslag – munskydd inomhus när det är svårt att hålla avstånd – har inget att hämta i min hemkommun. Därför står jag och mamman, som oroar sig för demokratins framtid, där i höstsolen vid fotbollsplanen iklädda munskydd just som reglerna föreskriver trots att vi är utomhus och flera meter ifrån varandra. Fast efter en stund hasar vi båda ner skydden på hakan. I dessa dagar krävs inte mer för att vara rebell än att vilja andas frisk luft.
Och demokratin? Nog är risken stor för upplopp och fulspel men den överlever det här valet också.
Ulrika G. Gerth är uppvuxen i Åby utanför Norrköping men bor sedan många år i nordöstra USA. Hon nås på ulrikag@gmail.com