Regnet grusade drömmarna om att slå livepubliksrekordet från när de samlade 16 000 pers i Globen, men det blev roligt och trevligt i alla fall. Och även om det blev lite glest framför scenerna på eftermiddagen ger regnet en särskild intimitet mellan artist och de stackare som masar sig ut klockan 13.30 i blötan efter en natt i regntyngda tält med ständig öltillförsel.
Ett plus är förstås också att det är lite svårare att slåss och ofreda i spöregn. Man har liksom fullt upp med sig själv inne i regnponchon. Men jag är ändå glad att regnet gav med sig framåt kvällen.
Fram till när denna text lämnas, några minuter före Håkan Hellströms entré på Panorama, har artisterna på Bråvalla i mångt och mycket fått finna sig i att vara förband till den glade sjömannen från Götet. Men det har också gjort att alla ljusglimtar har blivit glada bonusar.
Torsdagen kändes rätt avslagen – jag höll på att somna bara genom att passera Danzig på väg till Halsey på Luna – men sen kom Laleh och då var allt värt det igen.
Och fredagen bjussade också på flera höjdpunkter innan Håkan-festivalen började:
Silvana Imam – blev den första solohiphopartist jag sett som fullständigt bemästrat gigantiska Panorama. Hennes "Svär på min mamma" och "Shh" får mig att vilja både gråta och slåss, men på ett bra sätt.
Die Antwoord – de sydafrikanska hiphopgalningarna levde upp till de högt ställda förväntningarna och bjöd på knasmumma för både öra och öga.
Mando Diao – sist jag såg dem stod de i rymddräkter på Panorama, vaggade, blundade och ropade mot himlen för att åkalla sin döda kompis Kristian Gidlund. Nu har Gustaf Norén hoppat av och då är det fransmockajacka, bar överkropp och rak rock'n'roll igen. Jag inser att jag föredrar det.
Sabina Ddumba – sjunger som en häst sparkar och har en låtmässig högstanivå som kickar ass med det mesta.
Peter Apelgren – börjar med att vråla "gillar ni ris?!" till oss som samlats för att torka upp i humortältet och visar sen upp hela sitt geni i en lång berättelse om tuppkycklingar, nattligt diktande och hur det är att få "tjackballe" på sin farmors begravning.
Så japp: jag har fått både skratta (Apelgren och Filip och Fredrik) och gråta (Laleh och Silvana Imam), och mer än så kan man väl inte önska av en festival. Och då är det en hel dag kvar!