Scen ur Platons "Gästabudet". Målning av Anselm Feuerbach från 1869.
Vilken kunskap ger skönlitteraturen? Det var huvudfrågan i Bokmässans seminarium under rubriken “Litteratur som bildningsväg”. Seminariet bestod av tre litteraturälskare; jag, programledare Pekka Heino, och ingen mindre än författaren och mellostjärnan Björn Ranelid!
I en mäss- och kongressanläggning på 181 000 kvadratmeter vid Korsvägen i Göteborg, i Nordens största kulturevenemang, stod vi tre i en liten sal och diskuterade frågor som var mycket större än oss alla. Program temat var förstås “Läs! Läs! Läs!”.
Nu när jag tänker tillbaka på den förmiddagen så önskar jag att jag hade läst Platons “Gästabudet” inför seminariet. Jag upplever det som att Gästabudets budskap, om den ursprungliga kärleken, ger omfattande svar på alla frågor om skönlitteraturens värde som Pekka Heino ställde i seminariet.
I ett försök att främja läsande så filosoferade vi fram och tillbaka om varför alla bör utveckla en kärlek för skönlitteraturen. Jag hänvisade till en scen ur Marcel Prousts “På spaning efter den tid som flytt”, nämligen scenen i Swanns Värld; där Marcel sitter under kastanjeträdet och filosoferar om upptäckten av sanning- och skönhetsvärlden genom skönlitteraturen.
Marcel Proust 1895.
Jag redogjorde för hur Marcel drog sin slutsats: om att litterära karaktärer tar oss närmare känslor, tankar, och andliga abstraktioner än vad verkliga människor någonsin kan göra. Argumentet gick alltså ut på att litteraturen föder en konstnärlig känslighet till livet, och att människans väsen är abstrakt, och därmed behöver skildras på ett abstrakt sätt för att kunna begripas.
När jag väl hade pratat till punkt så var det Björn Ranelids tur att besvara frågan. Jag spetsade öronen och grävde mig igenom den melodiska prosodin och de svängiga triftongerna i Ranelids skånska dialekt, i hopp om att uppfatta budskapet han ville förmedla. När jag väl hörde orden så förstod jag fortfarande inte helt. Han talade ett helt annat språk. Ett poetiskt, kryptiskt språk: Bildspråket, med skånska svägningar.
Björn Ranelid.
Seminariet nådde sitt slut och jag återvände hem. Jag drogs omedelbart till gården bredvid min lägenhet, jag slog mig ned på en bänk, precis under ett lövträd. Jag öppnade min läderportfölj och tog ut Platons “Gästabudet”; vars karaktärer tog mig närmare känslor, tankar, och andliga abstraktioner, närmare än vad verkliga människor någonsin hade kunnat göra. Jag insåg det här i scenen med Aristofanes där filosofen förklarar vad kärlek egentligen är.
Aristofanes målar upp en bild av urmänniskan med fyra ben och armar. Efter det att urmänniskan hade fått hybris och försökt strida mot gudarna så bestämde sig Zeus för att klyva henne på mitten med sin blixt, och sedan dess har vi alla sökt efter vår äkta hälft.
Senare i boken får man läsa Sokrates tal. Filosofen förklarar att kärlek är självaste rörelsen och motionen mot ett mål. Kärlek är rörelse. Kärlek är kinesis. Kärlek är självaste spaningen efter vår andra hälft som flytt. Filosoferna kallade den här kärleken för “eros”. Det är den rörliga poesin som försöker knyta den första halvan av den här krönikan med sin andra hälft.
Aristofanes minimalistiska ursprungsmyt fick mig att förstå allt som jag någonsin har funderat över. Allt blev självklart. Äntligen förstod jag vad Björn Ranelid hade försökt säga under seminariet på Bokmässan. Bakom den starka skånska dialekten. Bakom de vaga bildspråken.
Gift Blessing, litteraturnörd och rapstjärna från Skäggetorp.
Ranelid använde sig endast av bildspråk i sina svar om litteraturens värde, eftersom han förstod att bildspråket är människans första språk. Bildspråket är människans äkta hälft. Berättelsen och konsten är människans äkta hälft. Genom att tala i bildspråk så försökte han påminna oss om vårt abstrakta ursprung, vår äkta hälft, och lära oss att älska igen med en konstnärlig känslighet till livet.
“Läs! Läs! Läs!” För att kärleken till skönlitteraturen är kärleken till livet.
Marcel Proust fick mig att förstå att människans väsen är abstrakt, och behöver därmed skildras på ett abstrakt sätt för att begripas. Platon fick mig att förstå att Ranelid skildrade detta i sitt språk på seminariet, men även tidigare än så i sitt musikaliska Mello-utrop.
Vilken kunskap ger skönlitteraturen? Frågade Pekka Heino. - Kunskapen om vår äkta hälft! Kunskapen om “ett mirakel som kallas kärleken, ett mirakel!”
Gift Blessing är litteraturnörd och rapstjärna från Skäggetorp