Ingen vet när kultur- och nöjeslivet ska kunna återuppstå, men alla verkar veta vems fel det är att smittan inte stoppats. Det kryllar av experter, från ledarsidorna till kommentarsfälten.
En kulturredaktör på en större tidning slog nyligen fast i sin lördagskrönika att det var regeringens "teaterhat" som lett till nedstängningarna. Hat mot teater, alltså. Att dansband, hårdrockare och ishockey drabbats lika hårt av publikbegränsningarna nämnde han inte.
Den bräckliga kulturen och den svettiga sporten upplevs ofta som motpoler, men i pandemin spelar vi på samma planhalva (eller i samma scenrum, ursäkta mitt illa valda bildspråk). Inför restriktionerna är vi alla lika.
I normala fall har Correns kulturredaktion fullt upp så här års med att bevaka konserter, teaterpremiärer och annat roligt, men det är inte så mycket som händer nu när nöjeslivet tvingas sitta i utvisningsbåset – oh, sorry, fel bildspråk igen, jag menar förstås "när nöjeslivet påtvingats en inre exil".
För precis ett år sedan intervjuade jag popstjärnan Molly Sandén. Det var dagen efter att hon vunnit tre grammisar, hon var glad och såg fram emot att uppträda i Linköping i mars. Av den konserten blev det inget, och nu är det inga skivbolag som erbjuder intervjuer med kända artister.
I stället möter ni fler vanliga östgötar i våra artiklar. Kändisfaktorn är mindre, men skaparlusten är lika stor. Författardebutanter får berätta om sina böcker. Artister som inte är i närheten av Molly Sandéns framgångar får chansen att glänsa lite. Och det där är faktiskt en liten positiv bieffekt av läget just nu.
Det vi erbjuder här är konsumentjournalistik. Mitt mål är att du ska tänka "det där får jag inte missa!" när du läser Corren. Och jag vill berätta om fler skapande människor, så fortsätt mejla tips till kultur@corren.se.
En annan oväntad bieffekt av restriktionerna är att jag för första gången ser filmerna på Göteborgs filmfestival. Jag har aldrig varit där, eller på någon annan filmfestival. Men i år, när det inte går att visa filmerna på bio, strömmas de i stället. Den senaste veckan har jag sett filmer från Finland, Tyskland, Italien, Ryssland, Elfenbenskusten, Bosnien, Storbritannien...
Jag skulle förstås hellre se dem på bio, men de flesta kommer aldrig att hitta till Linköping. Tio nya filmer visas i helgen. Det här får jag inte missa!