Det tar alltmer av vår tid att röra oss i den virtuella världen. Skärmen frestar och kan kosta ett slukhål av tid om jag inte passar mig. Rundturer i 360 grader, mobilklipp med text och ljud i sociala medier där inläggen blir som små reportage från livet och kulturnyheter som att filmen "Jätten" får Sverigepremiär under Norrköpings Filmfestival Flimmer i höst. En intressant text om sekelskiftets queerpionjärer, en remake av hur romantiska komedier skulle se ut om de var gjorda med ett feministiskt perspektiv, ett nytt inlägg i "burkinidebatten" och en snabb inblick i hur höststarten ser ut i bekantskapskretsen. Det sociala livet på nätet innebär att jag ingår i en livlig virtuell kultur, med de för- och nackdelar, toppar och dalar det innebär. Under semestern tog jag en paus ett par veckor. Det var skönt att känna sig fri från den ständigt , eller engagera sig i frågor jag borde släppa under ledigheten. Men jag saknade kontakten med "allt och alla".
Att vara en del av den virtuella kulturen vi skapar är en del av min identitet nu. Något som i och för sig gör min fysiska omgivning lite diffus i bland och tunnar ut min faktiska närvaro. Det kanske inte är så bra, men samtidigt är det lite kittlande att kunna bära med sig sin "värld", var man än befinner sig i världen. "IRL"-upplevelser (IRL står för in real life, det vill säga i verkligheten) förstärker, föder och utvecklar den virtuella kulturen hela tiden, så den är inte helt fristående. Det här fenomenet är egentligen inte nytt. När jag läser böcker får jag samma känsla av att transporteras någon annanstans, men då handlar det om andra människor, eller fiktion. Det läskiga med den här kulturen som växer och frodas – och som går att skriva minst en essä, antagligen flera böcker om – är att någon annan äger den där platsen jag bär med mig. Vi kan alla bli vräkta, utnyttjade och manipulerade där. Men jag tänker att om en kanal stängs så kommer andra att öppnas, för nu vet vi användare hur vi vill ha det och våra val och krav formar också kulturen oavsett vem som skapar den.
Pokemon Go är det många "pokemongon" som bär med sig och lever med just nu – vilket skapar debatt både när det används i skolan (för att få barnen att röra på sig) och när det handlar om barns skärmtid och själva beroende- och belöningskänslorna spelet stimulerar. Själv är jag försiktigt positiv, som uppmärksamma läsare säkert har sett förut. Jag gillar hur spelet skapar möten, inte bara utomhus utan för över generationsgränserna, något som är sorgligt ovanligt. Inte minst för att olika åldrar hänger på olika "ställen" i den virtuella kulturvärlden. Sonens genomgång av de olika figurerna och hur de kan "evolva" (utvecklas) påminner mig om en tid när han var lika intresserad av actiongubbar eller dinosaurier. Han har döpt sin sötaste, rufsigaste figur till Sandra och cyklar eller går numera runt till olika "stopp", vilket gör att den verkliga världen verkligen finns med i spelet.
I mitt digitala förråd ligger ett par sommarpratare kvar. Vilken tur att jag kan bära med mig dem och lyssna när jag har tid. Var jag än går eller står och har privilegiet att kunna koppla upp mig till det moln vi numera har i våra hjärnor – och serverhallar.