Ibland brukar jag fundera över om digitaliseringen kommer att påverka vårt samlande av minnessaker negativt. Mycket av det som ryms i en skokartong består i dag allt oftare av pixlar och digital data. Vykort, foton, kärleksbrev och små lappar. För det mesta tänker jag på det när mitt dåliga samvete knackar på för att påminna mig om att jag fortfarande inte har tagit tag i att framkalla mina bilder. Från 2005 och framåt.
Jag har ett väldigt selektivt minne. Nästan fascinerande dåligt är det. Därför skulle jag helst vilja friskriva mig från kommande meningar som jag kan återge enbart tack vare min mamma. Följande lapp skrev jag enligt noteringar den 18 juni 2003 (som 16-åring). Alla känsliga läsare gör bäst i att hoppa över följande stycke:
Hej kära mamma! Nej, jag menade inte att du var en slyna. Du är bara lite tjatig och uppkäftig ibland. Men vi älskar dig MASSOR då jag hoppas att du älskar mig lite också fast jag är en lite egocentrisk skitunge. Ha en bra dag. Fortfarande din inneboende dotter Emelie.
Jag förstår om ni är chockade. Det är jag och jag har skrivit orden. Ändå är jag glad över att mamma sparade lappen. Plötsligt kastas jag tillbaka till en tid som faktiskt var ganska jobbig. I dag kan vi skratta åt lappen tillsammans. När mina barn är i tonåren kanske jag får låna hem lappen, som påminnelse om hur jag var och hur det är att vara mamma till tonåringar.
Ska jag spara något efter mina barn så kommer det förmodligen bli printscreens av textmeddelande jag får på sms eller via sociala medier. Tik tok kanske. Det är lättare än någonsin att nå varandra i dag. Men det som sägs virvlar ut i tomma intet med få möjligheter att spara det till eftervärlden.
På detta trista faktum tänker jag också när jag bläddrar igenom Kaj Attorps antologi ”Svenska kärleksbrev” på jakt efter längtan och stora känslor. Jag tänker på alla nutida kärleksbrev som aldrig sparas. Skrivs de ens? De kanske är ersatta av dickpics och hjärtemojis. Hur kärleksförklaringarna än ser ut i dag, hur många tänker på att spara på dem till ålderns höst? Så sorgligt med en framtid utan sparade kärleksbrev.
I vår källare finns en skokartong med kärlekslappar från mig till min första kärlek. Han som jag faktiskt hittade tillbaka till. Jag har tyvärr inget sparat från honom. Var tog de lapparna vägen kan man undra? De grävde jag tydligen ned i trädgården i vårt gamla hus i någon slags ritual enligt en av mina systrar. Jag verkar ha varit en… mycket intressant ungdom.