Ylva Eggehorn.
”Vi behöver hitta ett språk som kan härbärgera tragedin, men utan att förlora hoppet”. Så formulerade författaren Ylva Eggehorn vår tids utmaning när hon talade om Etty Hillesum. Det var på ett symposium som tidskriften Pilgrim och föreningen Valv bjöd in till i Linköping förra helgen.
Genom sin förmåga att tala sant om världens mörker och brutalitet, men utan att förlora blicken för tillvarons kärlek och skönhet, är Etty Hillesum en inspiration för vår tid. Hon föddes i Nederländerna år 1914 och var en ung judisk kvinna när nazisterna ockuperade landet. Där levde hon under ett förtryck som hela tiden växte: Först tvingades hon ta på sig den gula davidsstjärnan, sedan stängdes hon in i koncentrationslägret i Westerbork och till sist dog hon i Auschwitz
I världen rådde ett kompakt mörker, men i hennes själ var ljus. Hon gick självmant till de förtvivlade i lägret, men satt också under den vackra jasminen och förundrades över dess skönhet. Dessutom skrev hon dagbok, mycket och intensivt. Om det hon upplevde, men framför allt om hoppet och inte låta mörkret invadera själen. Vi människor måste, skrev hon, ta ansvar för Gud:
"I mitt inre finns en mycket djup brunn. Och i den brunnen finns Gud. Ibland når jag fram till den men oftast ligger det en massa sten och grus över brunnen, då är Gud begraven. Då måste han grävas fram igen.
Det tidiga 1900-talets stora krig förödde inte bara många människoliv, utan också tron på sådant som godhet, nåd, hopp och försynen. Konsten och litteraturen lämnade harmonin bakom sig, och utvecklade i ställen genrer som dadaism och surrealism där världen gestaltades som först och främst kaotisk.
Detta var språk som gav ord åt tragedin, men som hade svårt att tala om hoppet.
Men en del sökte sig fram på andra vägar. Etty Hillesum hade en slags tvillingsjäl i Oxfordprofessorn J. R. R. Tolkien, som under 1940-talet skrev intensivt på sitt stora verk "Härskarringen".
Tvillingsjälarna J. R. R. Tolkingen och Etty Hillesum.
J. R. R. Tolkien hade varit löjtnant under första världskriget och slogs vid slaget vid Somme, innan skickades hem med skyttegravsfeber. För att distrahera sig från krigets fasor skrev han, och skapade en värld befolkad av alver, hjältar och onda makten. Medan många i hans generation reagerade på katastrofen genom att skapa en avförtrollad konst rörde sig J. R. R. Tolkien i motsatt riktning. Han tog den äldsta och mest klassiska av genrer – myten – och förnyade den för vår tid.
Kampen mellan ont och gott i J. R. R. Tolkiens värld är ett av de teman som framträder tydligaste i Amazons serie ”Rings of Power”, som gick i mål nyligen. Hos Tolkien är ondskan en stark och nästan oemotståndlig kraft, som ofta lockar till sig varelser vars avsikter från början var goda – eller åtminstone begripliga. ”Går den ens att motstå?”, frågade en i samtalet och menade att alla i brödraskapet bär något av den högmodige Boromir inom sig – han som tydligast korrumperas av ringen och maktens locktoner.
Men även om mörkret är starkt, så är det inte allsmäktigt. Flera av böckernas karaktärer prövas på resan och visar sig ha utvecklat dygder som ger dem kraft att stå emot: ödmjukhet, mod, visdom och – som hos Sam Gamgi – en självuppoffrande kärlek.
Ändå är det inte i första hand de goda människornas styrka som är grunden för hoppet i J. R. R. Tolkiens värld, utan den försyn som löper som en silvertråd genom världen. Den finns där som en nästan omärklig kraft som samverkar med dem som försöker göra det goda. Tydligast blir detta i hans begrepp eukatastrof – ett ord där grekiskans ”eu”, som betyder ”god”, blir prefix till ”katastrof”. Innebörden är att katastrofen inte är en slutpunkt, utan att det kan vara en väg till något bättre. Till och med i mörkret verkar försynen. Det här hoppet hämtar Tolkien från sin kristna tro, där Adam och Evas fall banar väg för Jesus, och långfredagen leder till uppståndelsens söndag.
Etty Hillesum och J. R. R. Tolkien var två väldigt olika personligheter, och deras sätt att skriva skiljer sig också åt. Men precis som Hillesum förmår att berätta om koncentrationslägrets mörker och den doftande jasminen, så kan Tolkien beskriva både det vackra Vattnadal och det mörka Mordor.
Detta har de gemensamt, och det är viktigt: Ett språk som kan härbärgera tragedin, men utan att förlora hoppet.
Joel Halldorf är Bestorpare, skribent och kyrkohistoriker
Joel Halldorf är Bestorpare, skribent och kyrkohistoriker