En biograf är mycket. En födkrok, ett hångelställe, en plats för drömmar. Lite mer hångel hade jag väl i och för sig inte sagt nej till, men det är framför allt det sistnämnda, drömmarna, som gör biosalongen till ett så fantastiskt ställe. Det kan ju låta pretentiöst och corny, men den där lilla lappen jag får i kassan är inte bara en biljett till en biofåtölj, det är en biljett till ett helt nytt ställe, någonstans där jag (förhoppningsvis) aldrig varit förut.
Jag har haft mäktiga filmupplevelser på andra biografer, men Royal, eller Sandrew 1-2-3 som den hette tidigare, har ändå varit något extra.
Som 10-åring lyckades jag släpa med mig pappa på den tecknade versionen av "Sagan om ringen" från 1978. Jag var helt såld och kunde inte få nog av onda svarta ryttare med lysande ögon, skäggiga trollkarlar och märkliga små figurer med stora fötter. Farsan sov i sätet bredvid.
Av förhandsrapporterna om Steven Spielbergs "E.T." (1982) förstod jag att det var en gråtorgie som väntade. När vi skulle köpa biljetter vällde folk ut från en tidigare föreställning, alla med rödgråtna ögon. Själv stapplade jag stolt ut från salongen utan att ha fällt en enda tår. Prata var däremot omöjligt, klumpen i halsen var gigantisk.
Min relation till Mozarts musik har alltid varit sisådär. Milos Formans "Amadeus" (1984) om det musikaliska geniet var däremot en tung knuff i mellangärdet. Återigen stapplade jag ut från salongen, helt omtumlad av berättelsen, slutet, Mozarts öde, allt. Jag kommer inte ihåg om jag hade någon i sällskap. Allt jag minns är att jag kvicknade till en dryg timme senare när pendlarbussen saktade in vid min hållplats.
Helt själva i stora salongen var jag och en vän under en eftermiddagsvisning av David Cronenbergs "The dead zone" (1983). Skitskönt tyckte vi och bredde ut oss över ett ansenligt antal fåtöljer. Efteråt var vi mer dämpade. Thrillers är särskilt effektiva i helt öde salonger.
Jag har haft flera andra mäktiga bioupplevelser i Royals fåtöljer, men då har jag varit äldre och reaktionen har därför blivit mer sansad. Man blir ju träigare allt eftersom.
För övrigt är Royal biografen där en sovande snubbe längst ut på min bänkrad plötsligt ryckte till och katapultkräktes i håret på en stackars kvinna i raden framför. Jag tackar luftkonditioneringen för att vi stod ut i spyångorna ända till slutet av den filmen, vilken det nu var.