4 april. Som alltid så stiger det pålitliga ljuset. Grönskan börjar grönska, knopparna börjar… knoppa loss. Man anar dofter i luften. Dags att göra i ordning cykeln, båten, putsa fönster, damma av sandalerna, planera för att ta dagen som den kommer, för att uttrycka sig motsägelsefullt.
En koltrast lirar flöjt i en lind utanför köksfönstret redan innan solen stigit upp och fått på sig tofflorna.
Tussilago, förstås, men också blåsippor och redan ett par huttrande vitsippor har synts till i snåren.
Gula maskiner sopar bort den sand som egentligen aldrig behövdes under en vinter som varade i… tre dygn?
Inte bara vädret och ljuset pekar uppåt. En nyfikenhet börjar spira.
Lämpligt nog har en oljemålning jag såg på Liljevalchs Vårsalong i Stockholm i mitten av januari just den titeln, ”Nyfikenhet”, målad av Motalakonstnären Mattias Eriksson. En av salongens finaste, inte bara för att den är ett verk av en östgöte. Motivet är ett gäng kossor som står med svängande svansar i en grönskande hage bland träd, bakom ett stängsel, och betraktar betraktaren så där som kor gör. Den där doften känns, av vår eller försommar och kossa, flugsurret nästan hörs.
En annan östgöte, den undflyende poeten Bruno K. Öijer, nämner i en dikt blåsippor, i den som börjar ”Jag frös…” Det måste vara den starkaste text om obändig livskraft som skrivits. Läs den, eller lyssna när han själv läser den. Kan sökas på Youtube eller någon annanstans ute på den världsvida väven.
Musik som speglar och främjar vårkänslor: ”Vintern dör” av Jakob Hellman från det med rätta kultförklarade albumet ”…och stora havet”.
Jag hade lyckan att se Jakobs konsert i Linköping den 4 december förra året. Den mannen har en mycket egen fingertoppskänsla för coverlåtar. Han framförde den gamle fine vissångaren Alf Hambes ”Orgeln på vinden”. Fullkomligt magiskt. Också det en musik som pekar framåt, uppåt mot vackra, sköna dagar.
Vivaldis ”Våren” och Stravinskijs ”Våroffer” är självklara men lyssna också på texten till Blå Tågets ”Vårdagjämning”, med euforisk och vardagsenkel text av salig Leif Nylén.
Nina Simones version av ”It might as well be spring” kan man bada i, men det är en odödlig sång av Rodgers & Hammerstein från 1940-talet som fungerar i vilken version som helst; med Blossom Dearie, Frank Sinatra, Ella Fitzgerald… och Keith Jarrett!
Kulturen lever vidare.