Än är slaget inte förlorat. De stora kulturinstitutionerna håller fortfarande undan för fienden. Men om helt ödeläggande direkta träffar kan avvärjas så går man inte säker för försåtsminering i form av till exempel bristande budgetuppräkningar, inte heller för direkta attentat mot de fysiska förutsättningarna för verksamheten.
På Kungliga Operan försöker Statens Fastighetsverk torpedera nationalscenens fundament, Kungliga Hovkapellet, genom en påtvingad omgruppering. Efter en nödvändig renovering av operahuset vill man att orkestern permanent ska flyttas till gamla Musikaliska Akademien, det vill säga den fastighet vid Nybrokajen 11 som numera kallas Musikaliska. Konsertsalen där är direkt olämplig för en stor orkester. Scen och akustik passar inte för Hovkapellets numerär. Och då har vi inte talat om den övergripande idiotin det innebär att transplantera det musikaliska hjärtat ut ur operahuset. Varje dag behöver musiker, sångare och dansare nämligen träffas för att repetera och lösa diverse praktiska uppgifter tillsammans med konstnärlig ledning, bibliotek och administration. Man flyttar väl inte Operakällarens kök en kilometer bort från de dukade borden och förväntar sig att kunna servera lyckade anrättningar på högsta nivå?
På slagfält Östergötland förs liknande strider. Norrköpings Kommun försöker nedkämpa kulturens förtrupper – föreningslivet och de lokala frivilliga aktörerna. Man sänker exempelvis sitt årliga stöd till Östergötlands Musikdagar från 35 000 kr till noll. Stadens flaggskepp, Norrköpings Symfoniorkester, utsätts för en politisk-ekonomisk hybridattack när kommunen utreder möjligheten att sälja Louis de Geer Konsert & Kongress, med stora frågor om orkesterns tillgänglighet till sin egen scen, och föreslår en hyreshöjning från elva miljoner till tjugofem. I Stockholm vill Statens Fastighetsverk efter sin eleganta icke-lösning höja Operans hyra ungefär tiofalt, från 25 miljoner till runt 230.
I Linköping är skyttegravarna inte lika djupt grävda. Vissa idéer tillåts faktiskt bli verklighet. Föreningslivet får fortsatt stöd, man inser att det blir mycket action för pengarna när hängivna entusiaster gör jobbet. Men vad händer med kulturens arenor? När får vi en mellanstor, vacker konsertsal? Vad blev det av Skylten? Vill näringslivet vara med? Orkar media satsa på en seriös kulturbevakning?
Det som tar hundratatals år att bygga upp kan raseras med ett pennstreck i fel riktning. Inget politiskt parti talar om kulturen, ingen politiker vill fästa sin prestige vid satsningar på dans, musik, teater, litteratur, bildning. Företagen tittar yrvaket upp och vill ha avdragsrätt för sponsring. Men det måste börja med att vilja, att vilja betala för något som vi alla behöver.
Kultur och bildning håller oss samman, gör oss till människor. De utgör vår enda chans att försvara oss mot attacker på tankefrihet, självständighet, medmänsklighet.
Alla budgetar måste ses över. Vi behöver två procent till vårt inre försvar.
Staffan Mårtensson är soloklarinettist i Kungliga hovkapellet, frilansdirigent och konstnärlig ledare för Östergötlands musikdagar.