Göteborgshumor sägs vara ett begrepp, men inte ens den kunde skämta bort eller rädda en smått hopplös och anonym kväll i Scandinavium.
Göteborg har alltid levererat genom åren och har gett oss många magiska "melloblick" med Carolas "Evighet" och Marie Lindbergs magiska ballad "Trying to recall", men lördagens premiär var inte i närheten.
Det verkade till och med så tekniken fick nog för ett ögonblick och skojade till det med ett "tillfälligt avbrott", när rösterna skulle räknas och det hela skulle avgöras.
Vi kunde, tack och lov, klättra upp tidigt på ett fjäll tillsammans med Jon Henrik Fjällgren, Arc North feat. Adam Woods och deras ”Where you are (Sávežan)" och skaka av oss resten av startfältet. Den var i särklass på alla sätt. Det var egentligen det enda bidraget som vi skulle kunna skicka ut i Europa och Eurovision med hopp om mer. Jon Henrik Fjällgren var sparsam och lågmäld under sin medverkan SVT:s "Stjärnorna på slottet"; men fångade oss alla i sitt eget program och sin livshistoria.
Den fortsatte i Göteborg.
”Låten handlar om när man saknar något väldigt mycket och inte kan nå det fysiskt, men man kan nå det psykiskt, i hjärtat", sa Jon Henrik Fjällgren.
Att han fick sällskap av stilsäkra Tone Sekelius och ”Rhythm of my show” direkt till finalen var väntat.
Den sopade ju banan med resten av fältet i omröstningen, när den också nådde oss tv-tittare.
Jag hade höga förväntningar på låten (Norrköpingssonen och rekordmakaren Jimmy ”Joker” Thörnfeldt är en av låtskrivarna) med tanke Tones vassa "My way" förra året, men den nådde inte riktigt samma höga klass och känsla och kommer nog få ett hopplöst uppdrag i finalen den 11 mars i Friends Arena.
På tal om Friends Arena.
Det var ju där Cornelia Jakobs kramade om alla våra känslor i "Hold me closer" och vann hela cirkusen. Hon tog oss tillbaka dit med sin sårbarhet och sköra vinnarlåt under lördagens absolut bästa minuter och gav oss alla tillbaka tron på den här smått galna, hysteriska och roliga musiktävlingen, som ska följa oss på lördagarna nu.
Vi hade ju plågats av epadunk före det.
Epadunk?
Herregud.
Sluta.
Jag googlade ordet.
"Epadunk eller raggardunk är den musiken, numera ofta elektronisk, som förknippas med epatraktorer och A-traktorer. Texterna handlar ofta om alkohol, sex och att köra A-traktor. Genren nådde stora kommersiella framgångar i Sverige under 2022 med flera låtar bland de mest spelade på streamingtjänster", står det på wikipedia.
Jag är ledsen, men Elov & Beny och ”Raggen går” var lika underhållande och rolig som att ligga i en evig kö bakom en bil med en stor röd triangel.
Melodifestivalen har ju genom åren alltid bjudit på något annat – och det här var väl årets bidrag för just något annat. Att vi tvingas höra låten igen i en semifinal så småningom noteras här och nu, men den kommer bli omkörd snabbare än kvällens sketch med Ann Westen och dikten av Göteborgspoeten Karin Boye.
En göteborgsk version av ”Ja visst gör det ont” gjorde ont.
Victor Crones ”Diamonds” blev ett gladare gupp på vägen och en välförtjänt plats i semifinalen innan vi, hela Melodifestivalen, plötsligt kastades in i någon form av "buskis" med Eva Rydberg & Ewa Roos – ”Länge leve livet”, som sannerligen hade gjort sig så mycket bättre på en sommarteater någonstans i Sverige än på landets största musikscen.
Linköping nästa.