Min första entré på festivalområdet sker strax innan The Sounds kliver upp på scenen dag ett. Ute i god tid för att ta mig igenom köerna förvånas jag över att det tar ungefär tre sekunder att gå in. Visserligen en skön kontrast till Bråvallas brutala logistikkaos men jag har lovat mig själv att inte jämföra de båda festivalerna.
The Sounds och hemmasonen Markus Krunegård är huvudakterna för kvällen. Varje dag tycks vara indelad efter vilken målgrupp akterna bör dra och visst är det 30-taggarna med lagom trendig unikhet som dominerar Götaparken. Och lagom kan beskriva stämningen i stort. Som en mysig hemmakväll med vännerna.
På onsdagen står Tjuvjakt på scenen och medelåldern på området att knappt 20 år. Men även om publiken är utbytt är stämningen densamma: lagom. Hugo Parkfestival verkar ha lyckats med det magiska festivalkonceptet, bara det positiva med musik och där det negativa tycks ha stanna kvar borta på det gamla flygfältet. Men just det, inte jämföra.
När jag närmar mig Götaparken på torsdagen kan jag inte låta bli att le med både ansikte och hjärta. Från DJ-båset hörs Kalle Moraeus strömma ut och det får ses som den första bekräftelsen att torsdagen är dagen för publiken med lite fler årsringar på stubben. Tyvärr är det skållhett och att Hugo även har valt att ta tio kronor för att besökarna ska kunna få lite vatten i kroppen känns bara idiotiskt.
När solen gått ner på fredagen och Oskar Linnros går på scenen testar jag på att gratisfestivala, tillsammans med många andra Norrköpingsbor som sitter i grönskan utanför staketet. Visserligen ser man ingenting men med picnicfiltar och gott sällskap är det samma stämning utanför som innanför - helt lagom.
Silvana Imam avslutar festivalveckan. Hon är motvikten mot allt som Hugo Parkfestival har förmedlat. Så långt ifrån lagom man kan komma. Men efter att ha vaggats in i den lilla trygghetsbubblan är det en perfekt avslutning. En spark i baken ut mot verkligheten som väntar runt helgens hörn.
Jag lovade att inte jämföra Hugo Parkfestival med Bråvalla. Men det är svårt att inte göra det för ett Norrköping som levt och andats Bråvalla under flera år. Det blir också tydligt när det på flera håll hörs kommentar om att det är dyrt: ”det är nästan som Bråvalla men då fick man fler artister”.
Men Hugo har fått till den kärleksfulla känslan som Bråvalla alltid stod utan. Och jag hoppas att det här inte blir en engångsgrej, för det här något som staden behöver.